Göteborgsposten – 25 juni 1870, sida 1

venna är han så stor, att ingen kan se honom öfver axeln, och hans förträffliga utförande af Edvards roll i Fröken Elisabeth bevisade att han äfven med framgång rör sig inom det borgerliga skådespelets område. Af sällskapets öfriga medlemmar har hittills isynnerhet m:ll Björklund intresserat genom ett triskt och behagligt spel, som lotvar mycket godt för framtiden. Vi upprepa det, vi äro ötvertygade om att vår publik skall veta att rätt begagna de få stunder af sann njutning, som önnu återstå 088. Någon egentlig sommarvärme ha vi ännu icke kunnat fröjda oss åt, oaktadt vi redan hunnit på andra sidan midsommaren. Det är dock egentligen qvällarnes kyliga sätt att vara, bvaröfver man har att beklaga sig. På dagarne år det tillräckligt varmt för att behofvet af iskylda drycker redan hunnit göra sig gällande. Nå ja, det behofvet kan då lätt tilltredsstallas, tänker ni. Jo pytt, också — det går väl an för er, min värdaste, som har fötterna under eget bord, har er egen lilla val ordnade hushållning med thy åtföljande isskåp med små isblock från sjön Aspen, men för oss, stackars ungkarlar, som bero af värdshusvärdarnes och värdinnornas nåd och barmhertighet, har det sig sannerligen icke så lätt. För oss infödingar, som, dumt nog, det kunna vi ja komma öfverens om, eh gång för alla underkastat oss deras våld, väld, orätt och tyranni, kännes det numera icke så tungt, ty vanans makt är stor, men för andra, för resande från andra orter, enkannerligen från vår egen sköna hufvudstad, måste det kännas helt annorlunda. Der har man ännu icke låtit afhända sig en af den betalande och dyrt betalande allmänhetens oafytterligaste rättigheter, den af ferm uppassning, oklanderliga varor och hyggligt bemötande, och detta helt enkelt derföre, ati man der i tid lärt sagde maskulina och femi nina småtyranner, att de och deras betjente äro till för gästernas skull, alldeles icke tvärt om. Kommer så en eller ett par dylika kraf tiga hufvudstadsviljor att för någon tid s ä sig ner här, så kan det verkligen hända, att någon smula af den is, som eljest i rikligt mått inmängt sig i vissa personers ventrikelförhållanden, äfven kommer de dryckesvaror till godo, som serveras å deras förtriskningslokaler och hvilka herrliga, sommardrycker i temperatur och deraf härrörande välsmaklighet närmast kunna förliknas vid den riksbekanta stationsbuljongen?, som en ärad samtida häromdagen träffande uttryckte sig. Kunna eller vilja vi sålunda icke afskaka oss tjettrarne, så lätom oss hoppas, att det måtte dugga jemt med dylika luftrensare, dylika restaurations-ventilatorer och låtom oss sjunga med Valerius, som en gång i likstiden var göteborgare, han med: Äfven olyckan sin himmel har. Äfven du din makt, förtryckte Neger! Men för den Åhimmeln och den makt stå vi göteborgare i skuld hos våra vänner stockholmarne. Orätt vore dock att icke melgifva det äfven här undantag gifvas från den allmärna regeln. Vi nämna inga namn, for dem (:) må deras samvetes vittnesbörd och deras gästers tacksamhet vara belöning nog. En person hvars själsliga skönhet icke fullt motsvaras af den kroppsliga hydduns hade nyligen inslumrat i en jernvägskuyG. Då han vaknade, faun han en af reskamraterna, en god vän, med vidt uppspärrade ögon betraktande hans uppvaknande. Hvad fn gapar du efter: utbrast han yrvaken och förargad. — Jo, min goa bror, svarade hans vän jag ser nu, att jag måste ge dig ett godt råd. — Ett råd? Och det skulle vara ? — -Akta dig för att nånsin slumra in i fruntimmerssällskap, åtminstone ej förr än du å giftr. — Gilt? Hvad pratar du för slag? Hvarföre det: — Jo, ser du, ful ä du, när du a vaken, men då du sofver, å du sju resor värre. Slumraren skrattade, men sotver hädanefter helst enskildt.