Göteborgsposten – 21 juni 1870, sida 2

medlem af deras kyrka med kropp och själ på nåd eller onåd åt en dåraktig gammal man, hvilken i ålderns barndom kanske föreskrifver trosregler och handlingsnormer för tid eller evighet? Skola Rauscher, Schwarzenberg och Dupanloup till sist uppträda såsom bekännare af ofelbarhetsläran? Eller skola de nöja sig med en svag protest? Eller skola de göra härdnackadt motstånd och skola vi ännu en gång upplefva en kyrklig söndring norr om Alperna, isynnerhet bland de allvarliga och troende tyskarne? Och om biskoparne sjelfva gifva etter, skola deras hjordar då följa dem i deras smälek, skall deras hopsjunkande autoritet, beröfvad allt statens skydd, vara nog stark för att rädda kyrkan från denna anarki, denna vedervilja och förtviflan, som hota henne med upplösning ? Påtven sjelf törutspår Times ännu sämre erfarenhetsrön, än han redan gjort af litvet, sågande: Förlusten af hans rikaste provinser år 1860 var till stor del Pius IX:s egen skuld; några af hans anseddaste stifts affall år 1870 kan äfven läggas hans egen förbländning till last. Från hvem den första stöten än utgått, har dock ofelbarheten blifvit påfvens herskande lidelse. Det är hans egen halsstarriga vilja, att han nu göres till Gud på jorden. Men hans fel skall mera hämna sig på hans efterföljare, än på honom sjelf. I den mening, som Pius IX nu är påfve, torde han väl vara den siste päfven. Vi känna de sannolika resultaten af det nuvarande kyrkomötet; men hvem kan förutse följderna af nästa konklav? Det italienska rörelsepartiet underhåller, i afvaktan på hvad som skall följa i Rom, demokratiska rörelser vid gränsen, hvilka vittna om, att man är beredd på att taga ett aggressivt steg, om ett tillfälle dertill gifves. Man tyckes nästan vara ense derom, att de beslut, som komma att i Rom fattas, skola företrädesvis komma att uppröra Tyskland, eller rättare att i detta land den rörelse skall först komma till utbrott, som skall spränga den romersk-katolska kyrkan och på verklighetens mark öfverflytta de reformationssträfvanden, som nu redan länge till tendensen arbetat sig igenom det allmänna medvetandet. Men Tyskland tyckes äfven skola bli skådeplatsen för en annan och vigtig rörelse, hvilken kan bli af det största inflytande på den allmänna politiska och ekonomiska, dermed äfven sociala utvecklingen i vår verldsdel: neml. den som gäller frågan om allmän afväpning. Vi ha förut nämnt, hurusom den redan började valrörelsen har drifvit partierna att framkomma med sina program, å hvilka samtliga frågan om lättandet af bördorna för militären intager ett framstående rum. De nya valen afse den nordtyska riksdagen och den preussiska landtdagen. Den 3:åriga valperioden är neml. till ända innevarande sommar, och d. 12 Sept. skola inom hela Nordtyskland val företagas till Nordförbundets parlamentariska representation. Omedelbart derpå följa valen till den preussiska landtdagen. bå man förut vet, att riksdagens medlemmar tilllika utgöra det alldeles öfvervägande flertalet af landtdagens och tullparlamentets medlemmar, så är det närmast riksdagsvalen, på hvilka den allmänna uppmärksamheten är riktad. Folkets stora flertal längtar såväl i Nordtyskland som annorstädes efter en minskning i de oerhörda utgifterna till armken och flottan (66-67 mill. thlr, eller mer än en tredjedel af samtliga de direkta och indirekta statsinkomsterna), och den liberala oppositionen ger ett krafugt uttryck åt denna folkets önskan. Man fordrar en minskning i den effektiva styrkan af minst 25,000 man, hvilket skulle göra en besparing af 6! mill. thlr i krigsbudgeten. Såsom bevis för att en dylik reaktion ej kan vålla några faror för Förbundets säkerhet, anföres, att en tillfällig minskning i armåstyrkana af 15-20,000 man verkligen infördes hösten år 1868. En del af de längre gående oppositionela begära dessutom nedsättning i det hittillsvarande fasta bidraget för hvarje soldat: 225 thlr, armöens ombildning efter schweiziska milissystemet, mycket kort tjenstgöringstid o. s. v. I det national-liberala partiets organer, hvilka hittills understödt bibehållandet af den stora armåen för ett snabbare genomförande af älsklingstanken om Tysklands enande, strider man hufvudsakligen om, huruvida de normerade 225 thlr pr man kunna betraktas såsom ett fast minimum, eller om det står i riksdagens makt att minska denna summa; vidare om effektiva fredsstyrkan af 300,000 man beror af riksdagens förnyade bevillning eller icke. Med anledning af dessa diskussioner i den nordtyska pressen och de tal, som hållas å valmöten mot det militära trycket, ha de officiösa organerna Nordd. allg. Zeit. och Prov. Corresp. under sista tiden uppus 0