Göteborgsposten – 18 juni 1870, sida 1

hand, som nu för alltid domnat, ett litet, på jorden af alla, utom en trofast, hängifven syster, missförstädt barns återgång till -den rätte Fadern, som bor i himmelenDen snabba floden har nu burit honom sjelf ut på det vida hafvet, de unga, oskyldiga barnens englar ha nog icke med främmande blickar betraktat den öfverlägsne mannen med det barnafromma sinnet och Charles Dickens glänser nu äfven bland de stora namn, dem Odödligheten inristar på Minnets votivtaflor! Få äro de författare, hvilka ernått en så ofantlig popularitet, en så vidsträckt läsarekrets som Dickens. Och hvartöre? Utan tvifvel derföre, att han egde den sanne humoristens hela hänförande, med sig ryckande förmåga. Ilan narrade oss att le, men bakom löjet glittrade en tår, han kom våra hjertan att svälla af sorg öfver allt det förvända, det orättvisa, det hjelplösa i lifvet, men genom sorgedoket lät han dock alltid den milda, försonande glansen från evighetens klara stjerna tindra fram och huru svag, huru eländig, huru nedsudlad i laster och brott han än understundom tecknade menniskan, aldrig försummade han dock att låta oss ana, det den gudomliga gnistan hos henne aldrig fullkomligt slocknat ut, att den, om också matt, glimmade under askan af ett förfeladt lifs, genom passionernas vådeld förhärjade ruiner. Och när härtill kom, att han städse använde sitt snilles vapen i det godas, det ädlas tjenst, att han aldrig skydde att mot de rika, höga och mäktiga förfäkta de fattigas, lågas och förtrycktas förtrampade rättigheter, att han oftast giorde det med det mest segerrika at alla vapen: den skoningslösa satirens, kan det icke längre förefalla underbart, att underrättelsen om hans plötsliga frånfälle under en lefnadsperiod, som ännu kunde kallas den kraftige mannens, var så att säga ett sorgebud till menskligheten. Träffande och sannt slutar hans minnestecknare i Stockholms-Posten med följande ord sin ypperliga uppsats: Diktens form har i alla tider varit brukad att bearbeta de politiska och sociala öfvertygelserna, emedan intet vapen är lätthandterligare, intet försvar svårare, ingen läsarekrets vidsträcktare. De stora massornas santasi är såsom en af dessa djupa alpsjöar, på hvilkas lugna yta den obetydligaste fjellvind är i stånd att uppröra de vildaste stormar. Det behöfs intet utomordentligt mästerskap för att i en framställning, uteslutande afsedd att verka på inbillningen, genom några väl anlagda skuggor uppröra de politiska passionerna och uppegga ett glödande klasshat. Heder derför och välsignelse åt den, hvars rika snille förmådde att verka på millioner, men som aldrig begagnat denna det talade eller skrifna ordets oändliga makt till annat än de upphöjdaste, samhällsnyttigaste och menniskovänligaste ändamål. Ja, just dertöre skall minnet af Charles Dickens tortlefva i alla tider, skall hågkomsten af hans välsignelserika verksamhet vägleda, styrka och upprätthålla hvarje det skrifna ordets redlige kämpe i striden mot det låga. lumpna och orättvisa i verlden! Till strid mot dessa onda makter förde också Johan Anders Wadman i tiden sina skarpslipade vapen. Åtven han var humorist at det äkta, gedigna slaget, men föredrog, bildligt taladt, att framträda i den okonstlade. ogenerade vargskinnsfracken framför att AR RA nm glänsa i salongsoratorns dekaterade skrud. Ej underligt derföre, om han under sin lef e nad kom att ohjelpligt stöta sig med mången, : i skinande svarta kläder stoltserande deltagare i den stora lifskarnevalen, från hvars mörka, I n baksluga anlete han med sin satirs uddvassa n stilett slet bort den ljusa, smilande masken. t Men bland förtrogna vänner trifdes han väl Ja och den sanna glädjen, glädjen utan de egenI. nyttiga beräkningarnes och den dolska afundd Jukans svartalfer vid sin sida, förde han med g sig till dem. Derför var han också den erU kändt störste inom det sällskap, som invigt sig s e it den sansade glädjens, den på högaktning Js. zrundade vänskapens tjenst. Den här i Göst eborg existerande aldelningen af detta sällskap, hvars namn är Par Bricol, reste i somm as en minnesvård åt sin förste och bäste m ordenstalare och skald. Sistl. Tisdag be-åt ick sällskapet sin sommarhögtidsdag och fi-de ade då, festligt och ordenssmyckadt, samladt ring hans vinlöfskransade byst med vacker de ång och några enkla verser hans minne. fö olen log så vänligt fram mellan de lummiga ha ädtopparne, luftens bevingade sängare tyckps också med ett sakta bifallsqvitter vilja ara med i byllningen och då kören till slut tit dämde upp Min lilla vrå bland bergen blef sa et hela, hvad det borde vara, en enkel hög-nmna d i naturens höghvälfda tempel, helgad åt innet af den oförgätlige ordensbrodren och sk Åturskalden. hv Etter intagen sexa i stora restaurationsför vsgnaden samlades åter sällskapet i teaterlar xviljongen, som på ett öfverraskande rikt och va nakfullt sätt var dekorerad med granar, lefinde växter, fanor och standarer, byster och densemblemer, men dit naturligtvis inga oingda blickar då fingo intränga — och följtligen kunna de ej heller få det nu. Då vi tala om rika gHah A-U n.. Lo ov7 me 0