Göteborgsposten – 18 juni 1870, sida 1

De gyllene vågorna dallrade åter mot väggen och ingenting annat rörde sig i rummet. Det gamla, gamla bruket! Det bruket, som kom med vår klädedrägt och skall bestå oförändradt, ända till dess vårt slägte upphört att vara till och det oändliga firmamentet vecklat sig tillsammans som en pergamentsrulle. Det gamla — urgamla bruket — Döden. Men må vi alla, alla tacka Gud för ett ännu äldre bruk — det af Odödligheten! Och mån I se på oss, med ej helt och hållet främmande blickar — I, de unga, oskyldiga barnens englar, dä den snabba floden en gång äfven bär oss ut på det vida hafvet! Med dessa enkla ord, hvilka i sig dock innebära en hel, upphöjd verldsåskådning, en fast, brinnande Gudsförtröstan, tecknade den