Göteborgsposten – 17 juni 1870, sida 2

Litteratur. På L. J. Hiertas förlag i Stockholm har utkommit i svensk öfversättning bligten af Jules Simon, ett verk som vi skynda att på det lifhigaste förorda hos allmänheten. Vi hafva flera gånger med tillfredsställelse förnummit, huru våra förläggare mer och mer börja göra sig till godo de värdefulla alster, som den transka litteraturen erbjuder, med vrakande? af dess förvridna skönlitterära kuriositeter, hvilka snarare äro produkter af ett litterärt schåarskap under en efter nervskakningar lysten, obildad hops slafpiska, än alster af något slags konstnärsskap. Det franska folket, eller kanske rättare dess vid högskolorna uppväxande ungdom, har börjat anfrätas af en sällsam smak för en så kallad positivistisk religion eller filosofi, hvilken ej är något annat än en själsmördande tatalism, den der ser ett oblidkeligt öde leda verldens gång och äfven menniskoslägtet, hvars eget kraftiga sträfvande efter att genom pligtuppfyllelse höja sig mer och mer ur stoftet och upp mot Gud de nästan betrakta som onödigt, ty vår lag är nu en gång för alla gifven i naturens lag, som vi alla äro underkastade. Till denna skeptiska ungdom, hos hvilken pligtkänslan sålunda måste efter hand bli mer och mer ihålig och tom, utslungar Simoa djuptänkta, men lättfattliga sanningar, ett manligt vade retro, der stämmans klang förhöjes genom det ädla hjertats ingitvelser och en högstämd fosterlandskärlek. Kunska ven om pligten hvilar helt och hållet på läran om friheten. Och hvad är kunskapen om pligten? Det är egentligen kunskapen om uppoffringen. Att letva för Gud och för menmskorna, men icke tör sig sjelf, detta är pligten. Stundom tillåter Försynen, att pligten är lätt; ottast nödgar hon oss att närma oss henne midt igenom faran och lidandet, att för henne glömma vår smak och våra fördelar, våra vänskapsförbindelser, vår vrede, våra förhoppningar, och att gifva tillochmed vårt lit för henne. Om Gud bevarar en belöning åt den hederlige mannen, gömmer han henne tör honom bakom grafven, och emedan han gjort henne så omätlig, vill han, att hon skall dyrt köpas. Men pligtens uppfyllelse är vårt menskliga åliggande. Vi ha fått viljans frihet derför. Lidelserna, banden vid det rent köttsliga, hålla oss fast vid det lägre; men då vi med en full viljefrihet frigöra oss ifrån dem, träffade af Gudsidens ljus på vår väg, uppfylla vi vår pligt; och 1 det vi låta detta ljus så genomtränga oss, att vi söka göra Gudsid6en till ett med oss, då bli våra handlingar ett verklighetens uttryck för vårt inres religiositet och vi förädla oss i det vi ytterligare förhöja pligtens betydelse. Den kult, som behagar Gud, är således sörst och främst att vara rättvis, rättskaffens och välgörande, att stå fast vid sitt ord, att utan tvekan och knot uppoffra sitt intresse för sin pligt; att icke genom feghet eller låghet hos sig förnedra menniskonaturens ädla karakter; att samvetsgrannt undvika hvarje tillfälle att kränka andras rätt; att tvärtom söka tillfälle att uppoffra sig för sina likars lycka; att hafva ett välvilligt hjerta för Guds alla skapade varelser och att lemna efter sig dygdiga exempel och ett minne utan fläck. ——————— LL LL ——