Göteborgsposten – 17 juni 1870, sida 2

Och till sist utropar han med en hänförelse, som är sanningens strålande märke: Hvem vågar säga, att det absoluta, att fullkomligheten icke finnes och att verlden sjelf är fullkomlig? Om fullkomligheten finnes, måste vi tillhöra henne, vi, som känna henne. När maskarne bemäktiga sig vår kropp, skall vår själ höja sig mot den Gud, som hon anat, som hon drömt, hvars tillvaro hon bevisat, genom hvilken hon tänkt, genom hvilken hon älskat, mot denne gud, som uppfyller vårt lif med sig sjelf, som icke har gitvit oss tanken och kärleken, för att vi skola återgifva dess skatter åt stoftet och förintelsen. O, Pascal! verldsaltet kan icke krossa mig. Må det söndersmula min kropp, men min själ undgår det... Smärtan och döden förlora sin udd, när vi rikta våra blickar mot det ljusa tillkommande. Döden är ett så ringa ting, att menniskorna på sina högtidsdagar församla sig, för att gifva hvarandra skådespelet deraf; sjelfva kriget försiggår med ståt och liksom vore det en ceremoni. Det är sceniska lekar och ingenting vidare; låtom oss spela vår roll med smak och icke anklaga försynen för de förmenta olyckor, som vi aflägga med skådespelaremasken. Är det vår själ som lider och dör? Nej, nej, det är den yttre menniskan, den person, som vi spela. Vårt lif tillhör oss sjelfva, är hos Gud. Det finnes ingen annan verklig, substantiel tanke, än tanken på den Evige; det finnes ingen annan verklig haudling, än uppfyllandet at pligten. Pligten allena är sann, det onda är intet. Menniska, hvaröfver beklagar du dig? Öfver striden? Det är vilkoret för segern. Öfver en oförrätt? Hvad betyder det för en odödlig? Öfver döden? Det är befrielsen! Den gryende Dagen, eller den nyaste reformationens resultater af F. P. Cobbe, Stockholm, L. J. Hierta. — Djefvulens llistoria, hans ursprung, storhet och förfall af Albert Reville och Dogmen af Kristi Gudom till sin historiska utveckling af Albert Reville, Stockholm, Alb. Bonnier. Vi ha här sammanfattat dessa trenne broschyrer, hvilka äro ej värdelösa bidrag till den numera allt rikare litteratur, som börjar sprida sig i vida ketsar bland folken, ämnad att förbereda dessas medvetande för den med stora steg annalkande reformation, som måste komma att bli närmaste följden af de vansinniga romerska stämplingarne mot religionens ock öfvertygelsens frihet, mot den vetenskapliga och politiska friheten. Cobbe visar i den första broschyren, huru en religiös förändring arbetar sig igenom det allmänna medvetandet. Vi sortskynda nu med en hastighet, som icke tillåter det gamlas långsamma förlikning med det nya, som vetenskapen uppställer. En sådan förlikning blir svårare med hvarje dag, och enligt mångas förmodan är den tid icke aflägsen, då hela vår teologi blir kastad öfverända, likt en gammal vagn med dess murkna underrede, då den fästes vid ett lokometiv. Denna förändring visar sig först i en förändring af teologens metod: två fullkomligt skiljda skolor stå bär gentemot hvarandra. Hos den ena utgör kyrkan, hos den andra menniskoslägtet en förmedlingsakt mellan skaparen och den individuella skapade varelsen. Båda äro, enl. Cobbe, oriktiga; ty om vi icke kunna komma till Gud annorlunda än såsom medlemmar af en kyrka eller såsom innefattade i slägtet, så vore det också sent med det personliga förhållandet som utgör själens lif — medvetandet om att Gud älskar oss individuelt och söker oss oaktadt, våra synder och vill evigt välsigna oss med sin kärlek. Förändringen i teologiens metod är således, att den nya meteden vill ställa hvarje menniska i direkt, personligt förhällande ull Gud utan kyrkans eller slägtets medlarskap. Denna förändring är desto naturligare som begreppet om Gud nu är något helt annat än förr. Han är ej längre blott den straffande, som inger fruktan, tvärtom, han har rätt att fordra vår lydnad, derför att han är oändligt god. Förf. behandlar vidare förändringarne i idåen om Kristus, i läran om synden, om detta lifvets förvållande till ett kommande, i åsigten om fullkomlighet i lefvernet och om döden, samt sist i läran om evighetsstraffen, Råvilles båda arbeten äro pikanta illustrationer till alla de förändringar. som trosföreställningen undergått i dess olika facer. De äro skrifna med en värme och ett behag i stilen, som gör dem vida mera lättlästa än Cobbes bok, och torde just nu uttala ord i sinom tid. Den, som vill ha en kort sammanfattniog af den numera desto bätrre föga ansedde Djefvulens historia, eller af den under sekler fortgående hårfina dogmkampen, i hvilken slutligen Kristi egna läror alldeles försvunno bakom kyrkans och skolastikens systemer, han skall i dessa hsda arhefean finna an ona