Göteborgsposten – 17 juni 1870, sida 1

tillåtelse laga en ny man, ty det fanns en lag med afseende härpå; hvilken dumhet i lagstiftningen! — En enka är ju fri efter sex månaders förlopp, är det ej så? frågade hon. — Nej, först efter ett års förlopp. De smågnabbades härom, liksom förlofvade då det är fråga om att bestämma dagen för deras giftermål. — Det är tio månader. — Nej ett år. — Ah! min vän, yttrade slutligen Berthe suckande, tio månader eller ett år, skilnaden är obetydlig, men det är en mycket lång tid! Jag borde göra slut på honom i dag, det kan jag, och det skulle ändå vara en dags vinst. Hector sökte bevisa henne att det vore nödvändigt vänta; man kunde löpa verklig fara genom att brådska. Äfven han önskade dock sin vän under jorden så fort som möjligt för att få slut på sin ångest, för att bli befriad från Berthes odrägliga efterhängsenhet. Tiden hade emellertid skridit framåt; de gingo in i Sauvresys rum. Han sof. De togo sakta plats på hvar sin sida om kaminen, liksom alla andra aftnar; kammarjungfrun drog sig tillbaka. För att skenet från lampan ej skulle besvära den sjuke, hade man så ordnat sängomhängena vid hufvudgärden, att han ej kunde se kaminen. För att bli den varse var det nödvändigt för honom att höja sig på örongottet och luta sig fram, stödjande sig på högra armbågen. Men nu var han försänkt i en feberaktig, plågsam sömn, som oroades af konvulsiviska skakningar.