Göteborgsposten – 17 juni 1870, sida 1

Göteborg d. 17 Juni 1370. Väderlekstelegrammet at gårdagen till härv. handelsförening angifver att svag vind var rådande i mellersta och vestra Europa., Kunglig salut gafs i går middag med anledning af prins Oskars äldsta sons, Oskar Gustaf Adolfs, hertig at Wermland, födelsedag. Prinsen fyllde då 12 år. Ministeren. Den återstående vakanta platsen i det regenten omgifvande tiomannarådet har nu blifvit fylld genom landsh. frih. Alströmers inträde i statsrådet såsom konsultativ ledamot. Man förmodar att det är en yttring endast af pligtkänsla, när frih. Alströmer förklarat sig villig att utbyta sin lugna befattning såsom höfding i ett län, der han är allmänt omtyckt och der städernas innevånare visat honom det förtroendet att utse honom till sin ende representant i riksdagens Andra kammare, mot den mera ärofulla, men också betydligt mera besvärliga verkningskretsen, som tillhör en medlem af konungens råd. Lyckligt torde man emellertid böra prisa vårt land så länge taburetternas innehafvare sökas och ej sjelfve söka. Den trägna, anspråkslösa, men gagaande verksamhet, som utmärkt frih. Alströmer på de förra områdena både i hans egenskap af landshöfding och såsom riksdagsman, kommer utan tvifvel att åtfölja honom äfven i hans nya befattning. Är den mening riktig som i det konsultativa statsrådet vill hutvudsakligen se en -ministre orateur, hvilken i alla frågor skall genom talarekonstens makt föra regeriogens sak till seger inom riksförsamlingen och som dessutom skall inom ministerrådet föra de allmänna principernas talan och utgöra det enande bandet mellan de öfriga ministrarnes splittrade facksträtvanden — då torde det nu skedda valet icke vara i allo lyckligt. Ställer man åter på en minister utan departement endast fordringarne om insigter, fosterlandskärlek och förmågan att kunna såsom vikarie vid den ordinarie innehatvarens förfall sköta de löpande ärendena inom ett ledigt departement, lär icke valet kunna hafva uttallit jyckligare än som skett. Jernvägsprojekter. I trots af de nihilistiska åsigter i fråga om nya jernvägsanläggningar, som vid senast församlade riksmöte gjorde sig gällande, uppkomma dock alltjemt förslag till nya linier, hvilka göras till föremål ej blott för diskussion, utan afven för undersökningar. Norrlands anspråk på jernvägstörbindelser med den skandinaviska nalfons vesterhaf äro gamla. De grunda sig på de faktiska omständigheterna att sjöfarten på Bottniska viken under en stor del af året afstannar i följd af ishinder och att de norra provinserna under denna tid befinna sig i ett isoleringstillständ, hvars olägenheter skarpast framträdde vid den derstädes nyligen herrskande hungersnöden. Såsom skäl anföres vidare den kanske icke fullt lika mycket grundade förhoppningen att Norrlands trävaruexport skulle på denna väg söka sig fram till verldsmarknaden och den ifrågasatta banan derigenom blifva en renderande bana. Redan för ett par år tillbaka framkom också ett så djerft förslag som det om en sammanbindning af alternativt Piteå-landet med kusten af Saltenfjorden eller af Umeå med Ranentjorden. För vår del hatva vi alltid varit anhängare af ett fortskyndadt jernbanesystem och vi tro att en jernväg eger förmåga icke allenast att befordra en förhandenvarande, utan ock att framkalla en dittills ej befintlig trafik, men om en linie sådan som den då föreslagna förmena vi dock det lindrigaste omdöme, man kan fälla, vara det att densamma tillhör framtiden, icke nutiden.