Göteborgsposten – 16 juni 1870, sida 1

Sådana tankar smärtade henne alltför mycket, sade hon suckande. Hon fällde tillochmed verkliga tårar, som klara som diamanter rullade nedför hennes kinder och gjorde henne ännu mera skön, ännu mera oemotståndlig, tårar som vätte hennes fina batistnäsduk. — Du lilla kära toka, sade Sauvresy, tror du då att man dör deraf? — Nej, men jag vill det ej. — Må vi då låta det vara. Ha vi varit mindre lyckliga derföre att jag, dagen efter mitt giftermål, lät uppsätta ett testamente som ger dig hela min förmögenhet? Du bör ha en afskrift deraf; om du vore snäll, skulle du gå och söka reda på den åt mig. Hon blef först röd, sedan blek. Hvarföre bad han om denna afskrift? Ville han rifva sönder den? En hastig eftertanka lugnade henne. Man rifver ej sönder ett dokument, som man med ett ord, med en annau papperslapp kan uppbäfva. Emellertid gjorde hon en liten invänning. — Jag vet ej hvar denna afskrift finns. — Men jag vet det. Den ligger i lådan till venster om spegeln. Du gör mig ett nöje om du går efter den. Hon gick och medan hon var ute yttrado han till Trmorel: — Arma hustru, arma tillbedda Berthe, om jag doge skulle hon ej öfverlefva mig. Tremorel hittade ej på något att svara, hans ångest var outsäglig och märkbar. — Och denne man skulle misstänka något! tänkte han, nej, det är ej möjligt.