Göteborgsposten – 16 juni 1870, sida 1

II. Musik (utföres af ett sällskap tyska musikanter), Sång och Dans, m. m. Sedan kadetterna efter karnavalens slut hade användt hela natten för att ställa allt i ordning som på Karlberg i och för festen omgestaltats, rustade de sig till att på Söndagsaftonen tåga ut på en större fältmanöver, som började igår på morgonen i trakten af Erstavik utanför Danvikstull. På Söndagseftermiddagen uttågade äfven den ena truppstyrkan efter den andra af hufvudstadens garnisonsregementen i samma riktning. Ett fältslag kommer att anställas; den ena truppstyrkan anföres af konungen, den andra af general Björnstjerna. Efter slutad batalj skulle konungen och samtlige officerare intaga en splendid middag hos kammarherren af Petersens på Erstavik. Under fältmanöverdagarne verkställdes vaktgöringen i hufvudstaden af manskapet från beväringslägret på Ladugårdsgärdet, och det måste medgifvas, de utförde sitt ansvarsfulla kall så förträffligt, att hvarken slottet, riksbanken eller hofrätten utsattes för någon fara. En liten undersätsig beväring, som vid middagstiden hade postgöring å östra sidan af Riksmuseum, tillhörde de absoluta fredsvännernas antal, och derföre satt han lugnt sofvande i vaktkuren, då aflösningen kom och störde honom. Ett år har förflutit sedan jag tog mig friheten att i Eder tidning omnämna det klandervärda sätt hvarpå den ene verkställaren af presidenten v. Hartmansdorffs testamente fullgjort sitt åliggande — den exekutorn nemligen som fått i uppdrag att mottaga, ordna och fördela den aflidnes dyrbara bref och manuskriptsamlingar. Exekutorn svarade derpå i Dagens Nyheter med en uppsats, mer än vilseledande. Jag lofvade att till saken återkomma, men afhölls derifrån af det skäl, att man befarade det han af förtrytelse skulle kanna göra än mera skada än som redan skett. Men nu har nämnde skäl ingen vidare vetydendet. Först bör jag nämna att presidenten v. Hartmansdorff, som användts i så många ansvarsfulla värf äfven af stor politisk vigt, bland många andra egenskaper äfven egde en beundransvärd jernflit, jemte det strängaste ordningssinne. Huru öfverhopad afarbete ban in var, sörsummade han aldrig under åren 1809 till och med 1856 — således i 46 år — att i de interfolierade almanackorna dagligen anteckna hvad som af intresse passerat, och derjemte författade han historiska årsöfversigter och älven spridda dagboksanteckningar öfver märkliga tilldragelser, och han tillvägagick dervid så noga, att då han t. ex. hos konung Carl Johan haft företräden, som ofta dragit ut långt öfver midnatt, försummade han sj att genast vid hemkomsten sätta sig vid skrifbordet och anteckna dessa samtals hufvudmomenter. v. Hartmansdorff förvarade äfven koncepterna till alla sina egna vigtigare uppsatser, hela sin brefsamling med en mängd framstående personer och en mängd andra manuskripter och handlingar af stort historiskt wtresse. De flesta sakerna hade v. H. under slutet af sin lefnad hunnit ordna i konvoluter och bundtar, allt försedt med hans egen påkritt derom. 1 sitt på dödssängen upprättade testamente förordnade v. Hartmansdorff, att aans efterlemnade papper m. m. skulle mottagas af expeditionschesen O. Carlheim Gyllenskiöld för att användas och behandlas enligt honom meddelad särskild föreskrift. För bestridande af de dermed förenade kostnaderna tilldelades hr Gyllenskiöld 300 rdr banko, som han ganska riktigt uppburt jemte handlingarnes mottasande. v. H:s mening var att hr Gyllenskiöld skulle uttgallra sådant som var af enskild natur, och, samvetsgrann i allt, ålade v. H. den sensre att i almanackorna och dagboksanteckningarne med s. k. bankosvärta utplåna allt som kunde tydas såsom sårande eller nedsättande för någons karakter. Det ena året efter det andra förflöt utan att hr Gyllenskiöld fullgjorde uppdraget att till Riksarkivet öfverlemna de v. Hartmansdorffska papperen. Enkans och den aflidnes anhörigas päminnelser till hr G. blefvo truktlösa, och slutligen nödgades de senare, mer än 10 år etter hr v. Hartmansdorsss död, att ull Svea hofrätt instämma hr G. med yrkande att han skulle aflemna handlingarne — detta sedan han till och med hotat att om han ej fick tid att genomgå dagboksanteckningarne, så skulle han bränna upp dem! IIofrätten gaf honom 6 månaders anstånd med handlingarnes öfverlemnande, vid 300 rdrs vite, till j i j j