Göteborgsposten – 16 juni 1870, sida 1

— Hvad skulle detta tjena till? sade hon suckande. Så yttrade hon sig nu, men en halftimma senare, då hon befann sig ensam med Tremorel, öfverlemnade hen sig åt den mest ohejdade glädje. — Ingentiog mer att frukta! sade hon, ingenting! Oss tillhöra nu friheten, rikedomen, kärleken, nöjet, lifvet, hela lifvet! Två millioner, Hector, vi ha åtminstone två millioner! Nu har jag testamentet i min ego! Hädanefter skall ej mer någon affärsman inträda här. Nu skall jag skynda mig! Grefven var obestridligen belåten med att veta henne bli fri, emedan man lättare befriar sig från en enka som har millioner än från en fattig qvinna utan en skilling. Sauvresys handling lugnade också betydligt hans oro. Men detta glädjeutbrott syntes honom dock vidunderligt. Han skulle ha önskat mera högtidlighet i brottet. Han ansåg att han att han borde något dämpa denna uppsluppna glädje. — Ni skall mer än en gång tänka på Saurresy, sade han i dyster ton. Hon lät höra en roulade: brrrr och svarade lifligt: — På honom? när och af hvad orsak? Ah! hans minne skall ej bli tungt att bära. Jag hoppas att vi ej skola upphöra att bo i Valfeuillu, ty stället behagar mig; men ett hotell i Paris få vi dock ha och återköpa ert. Hvilken lycka, min Hector, hvilken lycka! Blotta skymten af denna framtidsutsigt skrämde honom till den grad, att den ingaf honom en god rörelse, Han hoppades kunna röra Berthe.