Göteborgsposten – 13 juni 1870, sida 2

tJHH D GNGÖ )j G6 BSår. När affärerna äro dåliga, såsom det ofta händer, och arbetsbrist inställer sig, lefva de arma flickorna ibland på för ett par cents torrt bröd om dagen, tills de åter få arbete. Det minsta antalet af dessa arbeterskor förtjenar så mycket, Åatt de kunna förskaffa sig en anständig bädd, tillräcklig föda och kläder. Endast allt för ofta omkomma dessa olyckliga till kropp och själ, innan de ännu uppnått litvets fulla mognad. Detta är sorgliga skildringar af arbetareförhållandena i en stat, isynnerhet när man betänker, att dess industri Åskyddats och höjts genom höga införseltullar. Häraf kan man sluta till, huru eländig protektionisternas teori är och huru föga den i sjelfva verket gagnar just dem, för hvilka den är afsedd ooh för hvilka öfriga delar af befolkningen måste bära en obillig börda i tullar. I Belgien sysselsätter den allmänna uppmärksamheten sig med en procers af ovanligt omtång, hvilken berör storartade bedrägerier mot allmänheten. Redan för längre tid sedan riktades klagomål mot Langrand, ordförande i Societe de erdit agricole, hvilket stiftades på sin tid med ett kapital af 100 mill fraacs, af hvilka såsom det nu upplystes, dock endast 45 mill. tecknades. Agricoles nuvarnnde aktier uppgå endast till 100,000 fres, under det att böckerna visa en passiva af 57 millioner. Hela svindeln tyckes vara ett värdigt motstycke till processen Överend Gurney eler till de bekanta neapolitanska penningbankerna, hvilka lofvade intressenterna 18 pret på deras insättningar. Langrand har med sin familj flycktat till Brasilien; flera af bolagets mera framstående tjenstemän skola äfvenledes ha lemnat landet. Det sätt, hvarpå domstolarne uppträdt i denna invecklade process och isynnerhet det sätt, hvarpå den k. generalprokuratorn de Bavay utfört sitt embetsåliggande, har väckt allmänt ogillande. Man påstår, att många högt uppsatta, både verldsliga och andliga personer, ja, sjelfva den påflige nuntien vid det belgiska hofvet msgr Cattani, äro inblandade i Landgrands bedrägliga företag. D. 7 d:s har konungen hållit statsråd i anledning af processen, och rykten gingo om, att ministeren gjort, Bavays afsättning till en kabinettsfråga konungen har bifallit ministerens begäran: Bavay har afskedats och likaså Delöcourt såsom ransakningsdomare. Vi nämnde, att den påfliga nuntien varit i bedrägeriet inblandad. Det har gått så till, att en del lysande namn figurerat å prospekten, för att locka folk in i företaget, och ha dessa namn köpts medelst stora penningsummor. Sålunda har nuntien sålt sitt namn för 50,000 fres. Då bedrägeriet blef tydligt och en undersökning skulle ialedss, gingo den nämnde prokuratorn Bavay och domaren Desågourt så spakt till väga, att det tycktes ej skola bli något af hela affären. Orsaken var den, att de båda äro ifriga katoliker och derför icke villa blotta hela den väfnad af oredlighet, hvari så många af katolska partiets framstående män voro invecklade. Anledningen till all denna skandal, Langrand sjelf, eller Landgrand Dumongeau dök först upp på finansierernas horisont år 1860, men har sedan dess grundat en mängd lifförsäkringsanstalter, hypoteksbanker och liknande inrättningar, och samtidigt gjort sig känd som en ifrig katolik. Han blef derför ock af påfven upphöjd till grefve, och sådana män som Dcecahmps, Dedecker, Mercier, Nothomb och andra ledare af det klerikala partiet i Belgien deltogo i förvaltningen af dessa anstalter samt gåfvo dem sålunda ett anseende och ett förtoende, som, efter hvad det nu visar sig, voro föga grundade. Saken är för det katolska partiet af så mycket större vigt, som val i dessa dagar ega rum af den ena hälften af representantkammarens medlemmar. Den af påfven til grefve upphöjde Langrand är i öfrigt en för lustig illustration till den ofelbarhet, hvarpå påfven gör anspråk. Från England når oss ett dödsbud. Charles Dickens har aflidit. Med honom har en af vår tids populäraste skrittställare gått hädan. Han föddes i Februari 1812 i Landport vid Portsmouth. Hans far, John Dickens, var under kriget anställd vid flottans civilstat, nedlade efter freden sitt embete med pension och blef parlamentsreferent för londonertidningar. Sonen Charles skulle bli advokat, men hade ej någon lust för yrket, utan fick af sin far tillåtelse att äfvenledes taga anställning som parlamentsreterent för en tidning. Han kom som sådan först in i det radikala bladet True Suo, men öfvergick snart till Morning ÖChronicle, der hans referat utmärkte sig för korthet, korrekthet och ett klokt framhållande at det väsentliga. Hans litterära verksamhet tog likväl snart en annan riktning, ty i det senare bladets aftonupplaga utkommo af honom skizzer ur det engelska lifvet, hvilka offentliggjordes samlade 1836 och 1837 såsom skizzer af Boy, vittnande om en ovanlig förmåga. Skizzerna väckte stort uppseen