Göteborgsposten – 13 juni 1870, sida 1

der, dystert glänsande blick, skulle man ej känna igen den kraftige man, som vid Seinens strand hejdade Tremorel, då denne stod med pistolen i hand. Han hade lidit så myc ket! Tjugo gånger hade sjukdomen varit nära att sänka honom under jorden, tjugo gånger hade hans okufliga energi i viljan hållit honom uppe. Han ville ej, nej, han ville ej dö innan han hämnats på de nedriga som beröfvat honom hans heder och hans lif. Men hvilket straff skulle han pålägga dem? Han sökte upptänka det, och det var denna fixa idå som tände lågan i hans blick. Under vanliga förhallanden i lifvet finnas tre utvägar för en bedragen ikta man att släcka sin vrede och sitt hat. Han har rättighet, nästan pligt, att öfverlemna sin hustru och hennes medbrottsling åt domstolarne. Lagen är för honom. Han kan spionera ut de brottsliga, öfverraska dem och döda dem. Det finnes en paragraf i lagen, som visserligen ej frikänner för, men ursäktar ett mord under sådana omständigheter. Slutligen är det ingenting som hindrar honom från att låtsa en filosofisk likgiltighet, sjelf vara den förste som skrattar åt sin olycka och helt simpelt och enkelt jaga bort sin hustru och låta henne lida brist på allt. Men hvilka eländige, lumpna sätt att hämnas! Att öfverlemna sin hustru åt domstolarne? Vore det ej detsamma som att öfverlemna sitt namn, sin heder, sitt lif åt det offentliga löjet? Vore det ej att kasta sig i händerna på en advokat som skulle släpa honom i smutsen?