Göteborgsposten – 11 juni 1870, sida 1

honom. Hon älskade ej Sauvresy, det är sannt, men hon högaktade honom, han var god mot henne. Men han hade visat sig och hon hade ej kunnat motstå hans fängslande makt. Hvarföre hade han begaguat sig af att hon oemot ståndligt kännt sig dragen till honom? Och nu sedan han gjort henne till en fallen qvinna ville han draga sig tillbaka, gifta sig med en annan och lemna henne åt minnet af den pission som förtärt henne, åt skammen och samvetsqvalen öfver ett afskyvärdt felsteg. Trmorel lyssnade på henne, betagen af häpnad öfver hennes djerfhet. Den var knappt tänkbar! Huru! hon vågade påstå att det var han som missbrukat hennes oerfarenhet, då han tvärtom, sedan han bättre lärt känna henne, rent af förfärats öfver hennes elaka natur. Så djupt förderfvad fann han henne vara, att han frågade sig sjelf om han var hennes förste eller tjugonde älskare. Men hon hade drifvit honom så långt framåt, hon hade så strängt låtit honom erfara sin okufliga vilja, att han var besluten snarare göra hvad annat som helst än att vidare underkasta sig hennes depotism. Han hade gifvit sig sjelf det löftet att vid första tillfälle göra motstånd, och han gjorde motstånd. — Jag her ingen framtid, förklarade han, detta giftermål försäkrar mig om en sådan, jag gifter mig. Han upprepade alla sina föregående skäl, bedyrande att han mindre än någonsin älskade Laurence, men att han mer än någonsin fikade efter penningar. — Beviset derpå, fortfor han, är att om ni i morgon va fina en Arinna sam hada falfhyndratusnn franna I