Göteborgsposten – 9 juni 1870, sida 2

Lampan i vestibulen var släckt, han hade någon svårighet att få upp dörren. Detta lyckades honom dock slutligen och han steg ner i trädgården. Kölden var sträng och snö hade fallit. Husets facad var mörk. Ett enda fönster var upplyst, nämligen det som körde till grefve de Tremorels rum. På de fina musslinsgardinerna aftecknade sig mycket tydligt skuggan af en man, skuggan af Hector. Han stod upprätt framför fönstret med pannan stödd mot en ruta. Instinktlikt stannade Sauvresy för att betrakta denne vän, som i hans hus var liksom hemma hos sig och som i utbyte mot den mest broderliga gästvänskap gaf honom vanära, förtviflan, död. Hvilka voro hans reflexioner under det han stod vid fönstret med blicken irrande ut i rymden? Tänkte han på nedrigheten af sitt uppförande? Säkerligen kunde hun ej ana den hotande fara som sväfvade öfver hans hufvud? Men han gjorde nu en häftig rörelse, han vände sig om som om han blifvit öfverraskad af något oväntadt buller. Hvad var det? Saurresy visste det blott alltför väl. En andra skugga aftecknade sig mot den tunna gardinen, skuggan af en qvinna; skuggan af Berthe. Och ban som försökt tvifla. Nya bevis erbjödo sig utan att de blifvit sökta. Hvilken anledning förde henne till detta rum vid denna tid på dygnet? Hon talade med en viss liflighet. Han tyckte sig höra denna fylliga och väljudande röst, stundom så ljuf och smekande och som kom passionens alla strängar att vibrera inom honom, (Forts.)