Göteborgsposten – 9 juni 1870, sida 2

der, skulle det sätta hans hämnd på spel och i hvart ögonblick kunde det falla i hennes händer. Det var ett underverk, ott hans kammartjenare ej redan lagt det på kaminen, såsom hen gjorde med allt annat som han fann i fickorna på sin herres kläder. Han tänkte på medel att återfå det, på möjligheten att gå upp på sitt rum, der hans väst borde finnas, då Berthe sakta reste på sig. Hon gick fram till sängen och mumlade helt sakta: — Clement! Ciement! Han öppnade ej ögonen och öfvertygad att han sof gick hon på tåspetsarne och med återhållen andedrägt ut ur rummet. — Oh! den eländiga! utbrast Sauvresy, hon går att återförena sig med sin älskare. Nödvändigheten att så brefvet i sina händer framstod nu allt tydligare för honom, på samma gång som hämndbegäret blef starkare. — Jag kan, tänkte han, utan att bli sedd komma upp på milt rum genom trädgården och baktrappan. Hon tror mig vara iosomnad, jag skall ha hunnit tillbaka och lagt mig innan hon kommer tillbaka. Utan att tänka på att han kunde vara för svag för en sadan promenad, utan att oroa sig för den fara han skulle löpa genom att utsätta sig för kölden, kastade han sig ur sängen, svepte in sig i en nattrock som låg på en stol och med fötterna nakna, instuckna i tofflorna gick han mot dörren. Han sade för sig sjelf. — Om man kommer, om man möter mig, får alltsammans skrifvas på yrselns räkning,