Göteborgsposten – 9 juni 1870, sida 1

— Det är mycket möjligt, alldenstund han varit hela dagen ute i regnet. — Ja, men haos ögon hade ett uttryck som jag ej sett hos honom. — Han tycktes mig vara mycket glad, liksom alltid. — Hector! ... min man hyser en misstanke. — Han! Ah! den stackars käre vännen har alltför stort förtroende till oss för att tänka på stt vara svartsjuk. — Ni bedrar er, Hector, han omfamnade mig ej då han kom in, och det är första gången sedan vårt giftermål. Således hade han redan straxt efter sitt inträde begått ett fel. Han hade nog märkt det; men att omfamna Berthe i detta ögonblick var mer än han stod ut med. Emellertid var han långt mera illamåeade än han sagt och sjelf trott. Då hans hustru och hans vän kommo upp i hans rum efter måltiden funno de honom i frossskakningar under täcket, röd, med brännande panna, torr strupe, feberglänsande ögon och ett i allo oroande tillstånd. Snart fick han en häftig feber, åtföljd af den förskräckligaste yrsel. Man skickade efter en likare, som vid första undersökningen af den sjukes tillstånd förklarade att han ej kunde ansvara för honom. Från detta ögonblick visade grefve de Tremorel och madame Sauvresy prof på en beundransvärd hängifvenhet. Tänkte de på detta sätt försona något af sitt brott? Det är tvifvel underkastadt. Mera sannolikt är att de sökte göra inträck på allmänna opinionen, ty alla menniskor i-n tresserade sig för Sauvresys tillstånd. Det säkra är att