Göteborgsposten – 8 juni 1870, sida 1

Morgonens dimma hade efterträdts af ett fint, kallt duggregn. Men Sauvresy märkte det ej. Han gick med blottadt hufvud öfver fältet, på höft, utan bestämd riktning, utan mål. Han talade högt under det han gick, tvärstannade plötsligt, återtog derefter sin gång, och lät då och då underliga utrop undfalla sig. De bönder i trakten, som han mötte och som alla kände honom, vände sig förundrade om efter att ha helsat på honom och i det de följde honom med blicken, frågade de sig om ej herrn på Valfeuillu blifvit tokig. Han var olyckligtvis ej tokig. Förkrossad af detta oväntade slag som drabbat honom midt under hans lycka, hade hans tankeverksamhet för ett ögonblick blifvit förlamad. Men den återkom så småningom, och med förmågan att tänka kom äfven förmågan att lida. Och hvarje reflexion som denne olycklige man gjorde ökade hans qval. Huru! det var Berthe och Hector som bedrogo honom, som vanärade honom! Hon, en qvinna som han älskat ända till afguderi; han, hans bäste, hans äldste vän. En olycklig flicka som han ryckt ur fattigdomen, som hade honom att tacka för allt; en ruinerad grefve som han träffat på med pistolen för tinningen och derefter upptagit i sitt hus. Och det var hemma hos honom, under hans tak, som denna nedrighet utan namn tilldrog sig. Huru hade man missbrukat hans ädla förtroende! Denna upptäckt förgiftade ej blott framtiden, utan äfven det förflutna. Han skulle ha velat flytta tillbaka sitt lif, tillintetgöra dessa år tillbragta vid Berthes sida, hvilka han ännu dagen förut kallade sina enda år af lycka. ö j j i ö