Göteborgsposten – 8 juni 1870, sida 1

Minnet af hans sällhet uppfyllde honom nu med afsmak. Men huru hade detta tillgatt? Huru hade det kommit sig att han ingenting märkt? Tusen detaljer återkommo nu för hans minne, hvilka bort upplysa honom, o:n han ej varit slagen med blindhet. Han erinrade sig vissa af Berthes blickar, vissa böjningar i hennes röst som varit en bekännelse. Och i hela denna giftermålshistoria mellan Tråmorel och Laurence Courtois hade man gjort narr sf hans godtrogenhet! Sålunda förklarades, trodde han, Hectors tvekan, hans plötsliga entusiasm, hans oväntade omsadlingar. Vissa ögonblick försökte han tvifla. Det finnes olyckor så stora, att det behöfves mer än bevis för att man skall kunna tro på dem riktigt. — Det är ej möjligt, mumlade han, det är ej möjligt! Sittande på en kullfallen trädstam midti skogen vid Mauprvoir, granskade han för tionde gången på fyra timmar detta olycksaliga bref. — Det bevisar allt, sade han, och det bevisar intet. Och han läste om det igen. Gå ej till Petit Bourg i morgon. Nåväl! hade han cj i sitt dumma förtroende mångfaldiga gånger sagt till grefve de Tremorel: — Jag skall vara borta i morgon, stanna derföre hemma för att hålla Berthe sällskap. Denna fras hade således ingen positif betydelse. Men hvarföre var det tillagdt: oo... Eller snarare kom tillbaka innan frukost. De orden antydde att man hyste fruktan, således att