Göteborgsposten – 7 juni 1870, sida 1

— Nu, återtog han i det han gick tillbaka till Jenny, skall ni gifva mig brefvet. Den stackars flickan hade aldrig under hela sitt lif erfarit en dylik förskräckelse. Hon förstod att denne man var utom sig, att hon var i hans våld, att han kunde krossa henne; och dock sträfvade hon ännu emot. — Ni har gjort mig illa, mumlade hon i det hon försökte hvad hennes tårar skulle kunna uträtta, mycket illa; jag har dock aldrig gjort er något emot. Han lutade sig öfver henne så nära att han nästan vidrörde hennes ansigte. — En sista gång, sade han, gif mig detta bref eller jag tager det med våld. Att längre göra motstånd skulle varit en galenskap. Lyckligtvis tänkte hon ej på att ropa. — Släpp mig, svarade hon, ni skall få det. Han släppte henne och stod upprät framför henne under det hon gräfde i sina fickor. Hennes lockar hade under striden lösts upp, hennes krage var söndersliten, hon var likblek, hennes tänder skallrade, men hennes ögon lyste af djerfhet och beslutsamhet. Under det hon låtsade söka, mumlade hon: — Vänta... se här är det... Nej. Det är besynligt, jag är dock säker på att jag hade det, att jag höll det i handen för ett ögonblick seden... Plötsligt och med en blixtsnabb rörelse förde hon brefvet, som hon rullat ihop till en kula, upp i munnen och försökte svälja det, Hon kunde det ej, Sauvresy