Göteborgsposten – 4 juni 1870, sida 1

svenska fornminnesföreningens män söka bortsopa all osvenskhet från svenska folkets anne, och slutade tal., vare välkomna till denna bygd de män, som föra svenska folkets minnen — med den äran?. Lektor Sylvander från Kalmar utsågs till vice ordförande och ingeniör Bergstrand till sekreterare, hvarefter till diskussion företogs mötets 1:sta fråga: Värt land gömmer ännu i solklif, folkspråk, sägner och minnesmärken ett rikt, men obegagnadt material, som högeligen förtjenar att af den fosterländska forskningen uppsökas och tillgodogöras, innan det utplånas och försvinner under inflytande at den nya allmänna odlingen. Huru skall den håg för forskningen, som på senare tiden väckts i flere af våra landskap, kunna tillfullo göras fruktbärande. och huru skall en sammanslutning och ett ordnadt samarbete mellan de särskilda landskapsföreningarne åstadkommas?Man ansåg att yxan var satt till roten, i så måtto, att genom den samverkan som till följd at våra snabba kommunikationer nu existerar mellan de olika provinserna och de olika länderna, det vore fara värdt att de spår af folkseder, sägner, språk och lif som ännu qvarvara, så småningom skola försvinna i den allt uppslukande moderniseringen som tyckes vilja taga öfverväldet öfver våra bygders ursprungliga renhet och enkla vanor; men då rost är bättre än smink, vore tiden inne att se till hvad som är att göra, och i detta hänseende lärer förvisso bästa sättet vara att söka åvägabringa i landsorterna filialtöreningar under modertöreningen i Stockholm, hvilka föreningar böra efter bästa förmåga söka verka i denna sak såväl i ord som handling; och antog mötet såsom resolution å uenna fråga: -att silialafdelningar borde i föreningen bildas i de landskap eller stift, der ännu inga dylika föreningar företinnas, att hågen för bevarandet af våra fornminnen bör på allt sätt uppmuntras och att museer borde upprättas der sådana saknas-. I denna diskussion deltogo hrr Sohlman, Blomstrand, Ljungström, Eichhorn, Lagerberg, Hermelin och Mandelgren. 2:dra frågan var: På hvad sätt kan och bör förhållandet mellan fornsamlingar i landsorterna och statens historiska museum lagligen ordnas Meningarne i denna fråga voro ganska olika. Man ansåg dels att staten såsom varande svenska folkets representant borde hafva företrädet framför vare sig landsortseller privatsamlingar, dels att alla borde vara likberättigade. Genom de förordningar som nu i detta hänseende existera tvingas mången att blifva lagbrytare, enär det skulle vara omöjligt att öfverlemna alla fornsaker till staten, eller för denna att uppbevara desamma, men derigenom att andra samlingar ej hafva rätt till deras förvärfvande förkomma en stor del föremål af ej ringa värde, synnerligast saker ur våra kyrkor, hvilka ofta staplas på hög — ja, man har till och med bevis på att gamla predikstolar användas till huudkojor och att i dopfunter med konstrika sirater och af högt antiqvariskt värde serveras måltider för det älskvärda slägte som på latin benämnes sus. Detta bör förekommas, men något skydd bör dock statens samlingar hafva, och ehuru de stränga förordningar dem Carl XI:s förmyndaregering i 1666 års plakat påbjöd och hvilka af 1663 års ständer högeligen lotordades, visserligen ej nu kunna tilllämpas, borde dock statens rätt, och genom den folkets rätt, vara behörigt tryggad. — Resolutionen ble! affattad sålunda: satt lagstiftningen måtte förändras på ett sädant sätt, att med bevarande af statens rätt, bildandet at provinsiela och enskilda fornsamlingar möjliggöres och befrämjas. I diskussionen deltog medelst skriftligt anförande lektor Svalander och mundtligen Mandelgren, Blomstrand, Montelius, Frich, Hermelin, Ljungström, Sohlman, Bergstrand och Wejbull samt hr HyltenCavallius genom uppläsandet af ett bref från prof. Sven Nilsson. 3:dje frågan lydde: Genom hvilka medel bör vandalismen i afseende på fornminnesmärken lämpligast motarbetas För närvarande är den vigtiga del af vetandet som benämnes arkeologi alldeles tillbakasatt vid våra läroverk ända från folkskolan upp till universitetet, der ingen profession finnes i detta ämne. ehuruväl ett likartadt, neml. för nordiska språken, existerar. Af hög vigt vore om det redan i den lägre skolan kunde åvägabringas en lärobok i detta ämne. Att lagbestämningar ofta i detta hänseende till intet tjena, derför kan t. ex. som bevis anföres, att i Skåne, der ättehögarne ej få förstöras, detta dock så småningom under en längre tids förlopp sker derigenom att man, för att ej köra öfver högar, visserligen åker omkring desamma, men så nära som möjligt, så att högen till slut ändock blir ötverkörd emedan den totalt utplånas. Belöningar borde utdelas till dem hvilka nitälska för vården af våra minnen, och offentligt i tidningarne borde den brännmärkas, hvilken vandaliserar desamma; det senare dock med noga urskiljning, så att man ej förblandar okunnigheten med vandalismen. — I uiskussionen deltogo hrr Ljungström, Sohlman, grefve de la Gardie, Mandelgren, Bergstrand och Eichhorn. 4:de frågan var: På hvad sätt och i hvad mån kan folkspråket inverka gagneligt på skriftspråket? I bysdemalen finner man ofta de finaste skiftningar och naturspråket eger många uttryck, hvilka nu alldeles saknas. På senare tider har det visat sig en stark tendens för de svaga verbalböjningarne, hvilket måhända är en missriktning, enär de starka verberna ovilkorligen äro mer ursprungliga och egendomliga för vårt språk än de svaga; dessutom lämpa sig de starka verbalböjningarne vida bättre för poeslen, än deras motsats, de klinga vackrare för örat. Det rent lexikala uti svenska språket har, om man endast från år 1800 betraktar hvilken massa af utländska ord som sedan dess uteslutits och ersatts af svenska, samt hvilken mängd svenska ord som likaledes sedan denna tid skapats eller framdragits från bygdemålen, att framvisa ett förvånande stort resultat. Bygdemålen böra så mycket som möjligt framdragas ur glömskan; det lexikala bör förstärkas och ordnas. I diskussionen deltogo hrr IIyItön-Cavallius, Blomstrand, Bergstrand och Granlund. Sedan nu tiden var långt framskriden upplöstes mötet för att i morgon ånyo sammanträda, och mötesdeltagarne spriddes för att ånyo råkas kl. 3, då åtskilliga af Kronobergs län och Wexiö stads innebyggare hade inbjudit de härvarande främlingarne a en splendid middag i samma lokal der diskussionen förut egt rum. Middagen bevistades af omkr. 150 a 200 personer, hvaribland landshöfd. Munthe, biskop Hultman och öfverste Wejdenhjelm. Under hela måltiden, som räckte till 6-tiden, var den gladaste sinnesstämning rådande och tillfälle beredt till ömsesidiga bekantskapers knytande. Vid deserten höjde hr Hylten-Cavallius sitt glas till en, med värma och vältalighet framförd skål för de närvarande resenärerna, särskildt vändande sig till grefve de la Gardie, såsom varande en värdig ättling till Magnus Gabriel, hvars hugstora namn med outplånliga runor var inristadt på den balk som gömmer minnet af de män, hvilka arbetat i fornforskningens tjenst och syfte. Skalen följdes af hurrarop, hvarefter först gretve de la Gardie i värdiga ordalag tackade å gåsternas vägnar och sedermera d:r Sohlman å Svenska fornminnesföreningens. Sedan kafte iutagits och cigarrerna blifvit påtända begåfvo sig gästerna ned pa torget, der ett stort antal akdon och en ganska betydlig menniskomassa väntade dem. Efter det alla