Göteborgsposten – 4 juni 1870, sida 1

vaäalaHMGGA EKlässIK-. Fornsorskaremötet i Nexiö. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Weviö d. 1 Juni. Efter en väl inmundigad kaffefrukost begaf sig eder korrespondent jemte hans 2:ne boningskamrater till Wexiö stadshus, en byggnad uppförd ar 1851. En bred trappa, fin och putsad, förde upp till stora statvåningen, som var festligt smyckad. En stor sal, med rymliga rum å ömse sidor, mötte oss här. Salen, hvars golf nu var upptaget af ett stort antal stolar, var i fonden dekorerad med ett rödt draperi, i hvars midt en tafla af konung Carl XV, -Morgonstämning i dimma, var placerad. Härframför var en större matta utlagd och å densamma framsatta ett större bord samt karmstolar för mötets ordförande och sekreterare. Å salens långvägg syntes ett af Staaf år 1865 måladt större portratt (midjestycke) af vår nu regerande konung, och å ömse sidor härom tvenne porträtter i knästycke öfver landshöfdingarne grefve Carl Stellan Mörner, träffligt måladt af Breda och hans son Carl Mörner, måladt af Staaf 1863. Om jag ej misstager mig, voro dessa tvenae, fader och son, efter hvarandra dugliga och aktade nöfulsgar öfver detta län i s.mmanlagdt 70 år. Sidorummen voro upptagna med en ganska rikhaltig, för tillfället åvägabragd tafvelutställning, hvaribland jag endast vill omnämna en vy af pyramiderna vid Gizeh af v. Rosen, med en makalös ljusreflex och af en ypperlig eftekt. Malmströms Wiger Spaa, tolkande de gamla runobalkarne gaf en egendomlig stämning åt hela samlingen, och jag vågar säga: åt hela mötet, enär de mäns blickar, som nu samlats af kärlek till vår forntid, under hela mötets förhandlingar städse mötte bilden af denne mäktige ande, sjelf en fornforskare i forntiden; taflan är öfver all beskrifning präktig och måste äfven på den mest ointresserade göra ett djupt intryck. Midt emot densamma syntes den, synnerligen för detta möte och denna ort minnesvärda taflan af Blackstadius: Sigfrid som predikar och döper i Göthaland. Taflan är i Göteborg bekant sedan konstnärsmötet förra sommaren. Till de öfriga taflorna och aqvarellerna skall jag i ett kommande bref återvända, nu hinner jag ej emedan klubban, förd af Svenska fornminnesföreningens vice ordförande d:r Sohlman, äskar ljud. Innan jag dock vidrör sjelfva mötets förhandlingar, anhäller jag få rätta ett uttryck, som jag i mitt bref af gårdagen var nog obeskedlig att falla, neml. att kongl. Vitt-, historieoch ant.-akademien lyste genom sin frånvaro; detta är, som jag nu finner, en osanning, ty d:r Oscar Montelius (tjensteman under nämnde akademi) hade nu anländt till staden och infann sig några ögonblick före mötets början. Denne unge vetenskapsman är en serdeles älskvärd personlighet. och man kan ej annat än lyckönska akademien att den förstått vid sig fästa en förmåga af så godigen halt och så fin bildning. Förutom d:r Montelius hade nu till mötet bl. a. anländt och infunnit sig öfverstekammarjunkaren grefve Axel de a Gardie, hofmarskalken trih. C. F. Rålamb — en 13 års gammal man, som med den egendomliga ljertlighet man ännu någon gång finner qvar hos representanterna af den gamla svenska adeln, snart sagdt ville omfamna de ankomne främlingarne och sålunda lemna dem liksom handsöl på all den hjertighet och vänlighet som kommit oss till del — hofstallmästaron J. W. Beyer, prof. Mandelgren, Egron Lundgren, d:r Tegner, ingeniör P. E. Bergstrand, lektor Sylvander, kongl. sckr. Gethe m. fl. samt ett stort antal af stadens och länets innevånare, efter hvad jag kunde finna omkr. 100 personer. Då exp.-chefen Gunnar Wennerberg, såsom varande Svenska fornminnesföreningens ordförande, egentligen bort öppna detta möte, men derifrån hindrats, hade han tillskrifvit d:r Sohlman med anmodan utt i hans ställe öppna detta, Svenska fornminnesföreningens första årsmöte, för hvars tillkomst man i ej oväsendtlig mån har att tacka det initiativ, hvilket i denna riktning angafs vid konstnärsmötet i Göteborg. Svenska fornminnesföreningens uppgift är att stärka känslan af nationaliteten, att litva hågen för uppbevarandet af våra fornminnen och att på allt möjligt sätt söka ingifva menige man en rätt föreställning om vigten och värdet af bevarandet af dessa värderika bidrag i kulturens tjenst — ingalunda att på något sätt vara en opposition mot de officiella institutionerna af denna art i vårt land. Det läg nära tillhands, när frågan så långt framskridit, att det blef ordadt om den ort, hvilken först skulle utgöra mötesplatsen för föreningens ledamöter, att tanken föll pä det gamla ärorika Wärend, och denna tanka rönte genast det största tillmötesgående från fornforskningens vänner i denna nejd. Till att leda de förhandlingar som här komma att hållas, kan ej heller någon vara värdigare än den, hvilken med glödande kärlek skildrat Wärends gamla minnen — en äkta Wärends son — d:r G. O. Hylten-Cavallius. Sedan hr H.-C. med acklamation utsetts till ordförande och han intagit den honom såsom sådan tillkommande plats, önskade han uti ett synnerligen kärnfullt språk föreningens och mötets medlemmar välkomna till det gamla Wärend. Motivet till dessa möten äro af vigt och fornminnesföreningens ändamål af största betydelse. Minnet af att vi äro ett urgammalt europeiskt kulturfolk tyckes liksom vilja blekna, och om något folk behöfver återgå till sig sjelft, är det just det svenska folket; under 1600talet märktes en varm ström at denna riktning genomgå svenska nationen, ehuru den i viss mån erhöll en missriktning; efter 1709 förspörjes ett politiskt tillbakagående, det nationella var liksom en docka, den man endast leker med, men ej brukar,