Göteborgsposten – 2 juni 1870, sida 2

romantisk skildring på historisk bakgrund, den betydelsefullaste. Den är tängslande och stilen tilldragande såsom varligt hos denne författare. De andra berättelserna deremot, hvilka äro förlagda till vår tid, äro samtliga af underordnadt intresse och för lösa i bade uppränning och utarbetning, tör att kunna bli föremål för kritikens bedömande, kanske dock med undantag af Mäster Jacob Falk, är väl tänkt, men alltför lätt skizzerad. Erik Bögh har samlat några teuilletoner om Sören Kierkegaard og St SörensDyrkelsen och utgifvit dem i broschyr, Kjöbeuhavn, Th. Gandrup. Det har högligen smärtat oss att genomläsa dessa feuielletoner, hvilka äro för bittra för att kunna vara rättvisa och i hög grad bevisa, att Erik Bögh alldeles icke förstår Kierkegaard. Det visas bäst at räsonnemanget på sidan 32 och 53. Kierkegaard frambåller neml. i en dialektisk tankelek, huru Gud är menskligt taladt, menniskornas fruktansvärdaste fiende, dödsfiende: han vill ju, att du skall dö, han hatar just det, hvari du naturligast har ditt lif, hvarvid du hänger med hela din lifslust. Från Kierkegaards ståndpunkt, att menniskan bör fullständigt besegra sina naturliga begär, låta andens lif qväfva dem just genom det lidande som derigenom förorsakas, är satsen en tull logisk konseqvens. Gud älskar dig, ditt rätta jag, det som kufvar naturen och ej skyr lidandet tör vinnande af denna seger; men han är dermed ätven från din naturs ståndpunkt din fiende, ty han vill ju dennas fullständiga undertryckande. Utan att derför behöfva hysa någon St Sörensdyrkelse, tro vi dock, att hr Röghs hån öfver denna filosofiska aforism är mer än malplaceradt, är osmakligt och tvingar den eftertänksamme att le åt teuilletonistens klumpiga försök att grina ut en stor tanke, hvars mening han ej kan fatta. De öfriga angreppen mot Kierkegaards person hedra ej försattaren. -Ur Grylles Viser passa ej att exeqveras på en stor mans graf.