Göteborgsposten – 1 juni 1870, sida 2

— Du ljuger, det är ej henne som han älskar, det är mig! ... Sauvresy fortfor emellertid, uppräknande det ena efter det andra af de ställen i grannskapet, som skulle kunna inköpas af dem efter deras giftermål. Men det ena var för stort, det andra för litet, det tredje hade ej tillräckligt sol. Han ville ha en leende belägenhet, vatten, skuggor. — Men kom då, sade han till sin hustru, kom då! Med öfvermenskliga ansträngningar lyckades Berthe beherrska sin sinnesrörelse; hon visade sig åter, hennes min var nästan strålande. I verkligheten plågades hon dock af de grymmaste qval en qvinna kan lida. Och att ej kunna skynda till Hector för att ur hans egen mun få veta sanningen! Ty Sauvresy måste ljuga, han bedrog henne. Hvarföre? Hon visste det ej. Men hon kände sin ovilja mot honom växa ända till afsmak. Sin älskare ursäktade hon, hon förlät honom, och det var endast på sin man hon vredgades. Hvem hade väckt förhoppningar hos Hector, hvem uppmuntrade dem? Hun, alltjemt han. Och under det hon frågade sig sjelf huru hon skulle tillintetgöra honom, under det hennes ögon sköto blixtar, lig han der utsträckt på sin fåtölj, invaggad i sin idcotiskasäkerhet, utan en misstanka, utan ett tvifvel. Hon hade varit nära att dö af raseri, hon hade med hes röst svarat ord utan sammanhang, och han hade ingenting märkt. Dumhufvud! Hans lugn retade henne till den grad, att hon var på vippen att säga honom allt för att se hvad han skulle göra. Ah! så länge han varit oskadlig hade hon kunnat förlåta honom att han gift sig med henne,