Göteborgsposten – 31 maj 1870, sida 2

— Ack ja, jag måste väl, svarade han med en suck; tänk på att jag under sista tiden ej kunnat vara dig nyttig på annat sätt än genom att låna penningar af min vän; hans börs kan ej i evighet stå till min disposition. — och jag skall ej komma hit mera? — Det är hädanefter omöjligt. Jag lider lika mycket deraf som du, var viss derpå. Men mitt giftermål skulle ej bli af, om våra möten blefve bekanta. Du hyser en alltför uppriktig tillgifvenhet för mig för att vilja gifva anledning till upphäfvandet af det oväntade parti jag tänker ingå. Miss Fancy tog Hectors hand och drog honom fram i dagsljuset vid fönstret. Der började hon skarpt fixera honom, liksom om hon med sin blick hoppats kunna locka sanningen ur honom, och yttrade långsamt: — Det är således sannt, att om du öfverger mig är det för att gifta dig? — Fullkomligt sannt. — Svär mig det. Hector lade sin ena hand mot hjertat. — Jag svär det vid min heder, svarade han. — Då bör jag tro dig. Jenny hade gått tillbaka till rummets midt. Stående framför spegeln satte hon på sig sin hatt och ordnade banden lugnt, som om ingenting händt. Då hon var färdig att aflägsna sig gick hon tillbaka till Tråmorel. — För sista gången, yttrade hon i en ton som hon försökte göra fast, oaktadt en tår dallrade i hennes ögon