Göteborgsposten – 31 maj 1870, sida 2

.A—— 3. uUAMCFCI VIDII. 1 ÖUCUII ÅI ALIInaII DRUIHIGLLI ILI gy (Insändt.) Till Red. af Göteborgs-Posten. Förf. till Edert Riksdagskaleidoskop har oförtrutet under fyra års tid sökt framställa mig inför Eder publik ömsom såsom blottad på allt menskligt förnuft och saknande allt inflytande på ärendenas gång, ömsom såsom infernaliskt beräknande och jesuitisk, begagnande ett stort inflytande till personliga ändamål. — Allt detta har jag med tystnad förbigått, men häromdagen blef min uppmärksamhet fästad på ett kaleidoskop i Eder tidning för den 6 Maj, och jag uppmanades att icke låta oanmärkt passera hvad deri yttras rörande mitt anförande i fråga om Palanderska motionen. Kaleidoskopisten säger: Hr Keys uppträdande utgjorde en glanspunkt i diskussionen, men helt och hållet — komisk. Kammarens protokoller förvara många anföranden af denne talare i den komiska genren, men intet af dessa öfverträffar eller är jemförligt med det ifrågavarande. Det var ett helgjutet mästerstycke i den superlativa bombasten. Referenterna förmådde ej att följa med talaren, de blott afhörde honom i den mest upprymda sinnesstämning, de liksom kammarens reflekterande ledamöter; men de öfriga ropade, bravo när han slutade. Några få yttranden hann jag anteckna, men tyrärr endast de relativt minst komiska. Han sade sig icke tveka att uppträda (yrkande afslag) ehuru han hvarken var fackman eller gjorde anspråk på statsmannaegenskaper, ty i begge fallen kunde han ej förspilla sitt rykte. Motionen var icke för tidigt väckt, men för tidigt. gjord. , Endast. Gustaf I och Erik XIV hade rätt uppfattat den svenska flottans destämmelse. Sverige skall en gång utkämpa sitt sjöslag vid — Salamis o. s. v. Ni skall förgäfves spana efter detta oöfverträffliga tal i hufvudstadens tidningar. Det är oåtergifligt; möjligen har det dock uppfattats af kammarens stenografer, och i så fall är det räddadt för efterverlden, så vida ej talaren sjelf finner lämpligast att bortjustera allt det besatta, och då utgör det blott några få rader-. Då sagde anförande nu är justeradt och tryckt, tager jag mig friheten bifoga detsamma till införande i Eder tidning jemte och i sammanhang med dessa rader, och förväntar jag af Eder rättskänsla som gentleman att ni medgifver detta åt en i Eder tidning sedan fyra år angripen person, som icke begär något annat än att itrågavarande anförande må få tala för sig sjelft om det kan. Jag har äran teckna Med största högaktning E. Key. Stockholm d. 22 Maj 1870. (Utdrag ur Andra kammarens protokoll d. 30 April). Hr Key: I denna kammare plägar man, när årenden sådana som detta förekomma, allt som ofvast inleda sitt tal med en anhållan om ursäkt för att man icke är fackman. Äfven jag ber att tå räkna mig till godo, att jag hvarken är fackman eller dristar att göra anspråk på några statsmannaegenskaper; ty vore icke förhallandet sådant, så skulle jag sannerligen icke våga komma fram med hvad jag, efter min upptattning, både bör och ärnar säga. Nu är det hvarken i ena eller andra hänseendet något rykte som derigenom förspilles. Jag anhåller nemligen att med ens få uttala en åsigt, som, jag vet det, går i en alldeles motsatt riktning mot den nuvarande tidsströmmen; den åsigten att Sverige i främsta rummet borde vara en sjömakt. Ja, jag går ända derhän, att jag anser de sista tre århundradena at vår historia innebära en missriktning. Jag anser det hafva varit en stor missriktning, att Sverige hufvudsakligen begagnat sin flotta såsom transportfartyg för att öfverföra krigshärar till kontinenten och göra eröfringar, hvilka — långt skilda från oss genom Östersjöns oroliga böljor — förr eller senare återigen maste gå förlorade till de mäktiga grannar, som bodde vägg om vägg med desamma. Hade Sverige i stället slagit in på en annan väg, alltjemt utvecklat sin sjömakt och konceutrerat sina krafter på detta mål, så skulle det med samma gifvit ökadt lif och fart åt handeln och industrien, samt egnat sig åt dessa produktiva ändamål; vår nationalkraft skulle icke förgöfves hafva uttömt sig i ofruktbara ansträngningar att blifva en kontinental stormakt, och Skandinavien i närvarande stund måhända i stället hafva varit ett nordens England. Jag tror, att något dylikt föresvatvade Gustaf Wasa och Erik XIV, då de hade till ögonmärke skapandet af en stark, en talrik flotta; jag tror jemväl, att Pfalziska husets regenter åt detta håll riktade sina blickar; och hade Carl XII, i stället att förhastadt sluta freden i Traventhal, fullföljt sin faders och farfaders verk, säkerligen hade mycket i Skandinavien nu haft ett annat utseende. För hvar och en som älskar den skandinaviska enhetsideen — han må nu tänka sig denna en gång förverkligad såsom federativ republik eller federativ monarki — blir det allt mera klart såsom en framtidsuppgift, att fartyg skola utgöra bryggan, som kommer att sammanbinda nordens olika länder, och att de vatten, som åtskilja dem, böra af Skandinavien beherrskas. På samma sätt som i fordna tider i Grekland, då det anfolls af den tidens stormakt i öster — de persiske barbarerna — oraklet svarade grekerna: trämurar skola blitva edert skydd; på samma sätt