Göteborgsposten – 31 maj 1870, sida 1

enda dag var han underkastad en ny förödmjukelse. Huru! måste han underkasta sig, för att ej säga erkänna öfverlägsenheten hos en man som han fordom behandlat såsom sig underlägsen? — För öfrigt, tänkte han i det han bedömde sin väns hjerta efter sitt eget, är det ej blott af högmod, på skryt som han visar ett sådant ädelmod? Att ha mig här i slottet är ju för honom att ha hos sig det lefvande vittnesbördet på hans frikostighet, hans ädelmod och sjelfuppoffring? Han triumferar öfver min olycka, han lyser med min ruin, han gör sig en ära deraf, han gör genom den anspråk på allmän beundran. Han tänkte vidare på huru Saurresy, då han, Trämorel låtit undfalla sig en berättigad klagan öfver sina olyckor, gjort narr af honom och svarat med sitt högljudda skratt: — Ja, i sanning, du är en högst olycklig man! Nej, han kunde ej förlåta sin vän att vara så rik, så lycklig, så aktad, att ha förstått konsten att göra sitt lif regelrätt, under det han vid tretio års ålder förspillt sitt. Då nu ett så ypperligt tillfälle erbjöd sig att hämnas de välgerningar som tyngde honom, skulle haa ej begsgna sig deraf? Jo visst! — För öfrigt, sade han för sig sjelf i det han försökte tysta sitt samvetes röst, är det väl jag som sökt närma mig hans hustru? Nej, hon närmar sig mig af fri vilja, utan minsta försök till förförelse å min sida; att stöta henne tillbaka vore en dumhet. Lustan har oemotståndliga argumenter. Hectors beslut