Göteborgsposten – 31 maj 1870, sida 1

jemväl biskop Sundberg undanbedt sig dem erbjudna platser inom konseljen. Deremot står det sast, att frih. De Geer till efterträdare erhåller statsrådet Adlercreutz och att till finansminister sannolikt är designerad hr Worn. Såsom blifvande civilminister omtalas ledamoten af riksdagens Andra kammare, assessorn i hofrätten öfver Skåne och Blekinge A. Bergström, en bland intelligenspartiets mest framstående och aktade medlemmar, samt såsom ecklesiastikminister byråchefen för läroverksärenden d:r Gunnar Wenner berg. Statsrådet Ehrenheim lärer vara fast besluten att afgå. men om hans efterträdare sväfvar man i den tullkomligaste ovisshet. Deremot tros såväl exc. Wachtmeister som statsrådet Abelin komma att qvarstanna. Huruvida detta biir fallet jemväl med sjöministern, frib. Leijonhufvud, samt statsråden Berg och Bredberg, derom hatva icke några som helst uppgifter framträngt till oss. Ministerförändringen i Danmark. Vår tid är sannerligen en ministerkrisernas tid. I Frankrike bildades i början af året ministeren Ollivier, och redan nu är den sysselsatt med sin rekonstruktion. I Österrike mötes man at samma skådespel. Vanligen kommen till verlden under stor födslovånda, synes en minister i sistnämnda land hädanefter skola räkna sin tillvaro i månader och icke i år. I Portugal! sätter en kandidat till taburetten sig i tten för sex bataljoner, intränger i det kungliga palatset och lyckas med dessa kraftiga och mångtaliga argumenter ändilgen ötvertyga monarken om sin lämplighet tör platsen sam. tillvinna sig hans förtroende. I Danmark saller en minister, som i nära ett halft decen nium trotsat ganska starka parlamentariska stormar, som länge erkänts utgöra just den ministör, situationen kräfde, för en menings ekiljaktighet med folkethinget rörande ett pa jemförelsevis obetydliga punkter i finanslagen, för en storm i ett vatterglas. Det är nu fem år sedan Danmark efter ett olyckligt krig måste åt sin at lyckan gynnade fiende afstå de omtvistade landsdelarne, och såsom ett försoningsoffer föll också den minister under hvars auspicier striden förts. Den stora hopen, som dömer allt efter utgån gen, vände sig med bitterhet mot de national liberala, ur hvilkas krets den doktrinära ministeren utgått, och på dennas räkning, icke på räkningen at vidriga omständigbeter, en svikande krigslycka och uteblifvandet af påräknade bundsförvandter, skrefvos de materiella förluster och den forödmjukelse, som drabbade Danmark. Detta temligen allmänna missnöje gaf ett visst konstitutionelt berättigande åt Danmarks landtmannaparti, bondevennerne, att begagna sig af den makt, hvilken var åt detsamma såsom folkethingets majoritet gifven, att ur sin midt eller efter sitt ege val låta en ny minister framgå. Sjellt likval vanmaktigt att sätta det förstnämnda alternativet i verkställighet, derför att partiet inom sina leder saknade personer, hvilka på en gång genom förmåga och allmän aktning vorv till portföljernas ötvertagande lämpliga, måste det åtnöja sig med det senare alternativet. Underhandlingar mellan de små och de stor: bönderna börjades och sedan chefen för de senare, Danmarks rikaste egendomsegare, gret ve Frijs Frijsenborg, tillkännagifvit att han och hela hans hus stode till konungens dispo sition, var det otvifvelaktigt att regenten mäste låta den minister, som etter Monrads afgång fört riksstyrelsen, falla, Allt sedan 1849 års grundlag antogs, hade danska aristokratien, lik en förorättad Achilles hållit sig skild från det offentliga lifvet och låtit demos, den stora hopen, på egen hand utkämpa de politiska striderna. Den första verkan at grefve Frijs utnämnande till konseljpresident var att adel och godsegare åter med intresse vände sig till statsärendena, och ur dessa klasser valdes också ministerens i politiskt hänseende mest betydande män, inrikesministern Estrup och finansministern Founesbech. Men den folkelige fraktionen kände sig icke, mindre belåten med de nya ministrarne än den aristokratiska. Om dessa älven i verkligheten utgjorde kätt at aristokratiens kött och ben af dess ben, hade de dock bliltvit burna till det politiska dopet af bondevännerna, och dessa måste följaktligen med en fadders om också icke med en faders, kärlek se den nya skapelsens tillväxt och förkofran. Hos det nationalliberala partiet var belätenheten icke fullt så stor, men de anledvingar till missnöje som i åtskilliga afseenden förefunnos fingo alla vika i betraktande af att det danska Slesvigs återförening med moderlandet utgjorde minis ören Frijs så att säga —Tb —