Göteborgsposten – 31 maj 1870, sida 1

var oåterkalleligt då han inträdde i Valfeuillu. Han reste ej derifrän. Och dock hade han hvarken passionens eller öfverilningens ursäkt. IIan älskade ej, han kunde aldrig älska sin väns hustru, och hans nedrighet var öfverlagd, kallt beräknad. Men emellan honom och henne fanns en länk, fastare än äktenskapsbrottets: deras gemensamma hat för Sauvresy. De voro båda skyldiga honom allt för stor tocksamhet. Hans hand hade ströckts till dem båda vid randen af den afgrund, hvari de stodo i begrepp att falla. Ty Hector skulle ej i det afgörande ögonblicket haft mod att aftrycka pistolen mot sitt hufvud, ty Berthe skulle ej ha funnit en man. Deras sannolika öde skulle ha blifvit, hans att i industririddares krets vanhedra ett stort namn, hennes att på Paris boulevarder bjuda ut sina vissnade behag. ee Som de båda alltför djupt kände den grymma nedrigheten af sitt uppförande för att ej försöka tysta sina samvetsqval, bemödade de sig under sina första möten att bevisa hvarandra att Sausresg var löjlig och förhatlig. Liksom om de varit ursäktade deraf — äfven om man antager att han varit sådan. Om det verkligen står så illa till här i verlden, ait förtroende är en dumhet, då var han dum, ty han hyste förtroende både till sin hustru och sin vän. Han misstänkte ej det ringaste, och hvarje dag lyckönskade han sig öfver att ha kunnat qvarhålla Tråmorel. Till alla menniskor upprepade han: — Jag är den lyckligaste menniska i verlden! Det är sannt att Berthe för att hålla honom qvar i