Göteborgsposten – 30 maj 1870, sida 2

en väst. Följande dagen den 14 höll han sig sanno. likt dold ieskogen. Men natten derpå gick han åter genom fönstret in i badstugan på Ingois vid Roso. viken belägna hemma. Der anställde han en grundlig reningsprocess, hvilken att döma af det qvarlemnade vattnet äfven var högligen af behofvet påkallad. Efter badet kände han sig utan tvifvet sugande, hvarför han begaf sig upp till gården, gick som vanligt genom fönstret in i ett rum och försåg sig med smör och bröd samt ett och annat för supen behöfligt. En ylleschal och en klädning ansåg han sig äfven kunna använda. Samma natt fortsatte han vandringen åt norr längs Roso-viken och kom till Kempilå hemman, der han äfven skulle gå in genom fönstret i ett rum. Men då fönstret uttogs vaknade gårdens husbonde, som låg i rummet bredvid och ropade till. Folk uppbådades och skallgång anställdes efter rymmaren, och förliden Tisdags morgon blef han gripen vid Nådendal, och återförd till fängelset, efter en kort och mycket besvärlig frihet. Upsala universitets rektor, prof. Mesterton, höll vid senaste stipendiat-uppropet ett tal, uti hvilket han, såsom vi förut omnämnt, yttrade sitt ogillande af det sätt, hvarpå en del af studentkårens medlemmar under läsåret uppfört sig, i det de tillställt och deltagit uti nattliga ooråningar. Prof. M:s ord vunno genom ett referat i Ups.-P:n en måhända ej så alldeles tillbörlig spridning, helst nämnde referat till en viss del var vanställande, och prof. M. har nu i förenämnde tidn. låtit införa en närmare belysning af sina ord, hvarur vi återgifva följande: Jag är den förste att erkänna det närvarande studentlifvets företräden i de flesta hänseenden framför det, som fördes under min egen studenttid, utom just i denna punkt. Skälen härtill, hvilka vid tillfället angäfvos, behöfva icke här upprepas. Lika litet har jag uttalat nägon förkastelsedom örver stndentkären i dess helhet. Jag kunde så mycket mindre göra detta som jag just vid detta tillfälle uppmanade stipendiaterna, och, såsom orden ungefärligen föllo sig, genom dem den öfriga bättre delen af studentkåren att, med tanken på det ansvar en hvar af dem i sin stad måste bära för universitetet och dess studentkårs heder, söka att motarbeta och afstyra de excesser, öfver hvilka jag uttalade mitt ogillande, och som, i följd af den solidaritet, som i våra dagar råder inom samhällen och korporationer, måste kasta en skugga på hela universitetet, om de få ohejdadt fortfara. Jag förklarade också, att jag ansåge studenterna vara de, som sjelfva bäst kunde undanrödja dessa anledningar till klagomål, genom personlig inverkan på vilseförda kamrater och genom nationsföreningarnes disciplinära makt. Häruti Synes mig icke ligga någon fördömelse af studentkären, utan tvärtom ett ganska stort förtroende till studenternas moraliska kraft och deras sedliga allvar vara uttaladt. Jag bad dem slutligen att icke missförstå mig, utan tro, att hvad jag sagt vore förestafvadt af det varmaste nit för studentkårens anseende och af kärlek till det universitet vi alla tillhörde.