Göteborgsposten – 30 maj 1870, sida 2

hiois oss till en början kasta i hafvet allt som är öfverflödigt. Och utan tvekan, utan att fästa sig vid sin väns föreställningar, som ibland temligen allvarsamt uttalades, kastade han det i hafvet. Hästar, vagnar, bronzsaker, gamla skulpterade möbler, allt blef säldt. — Om vi behölle dethär, vågade grefven invända, om vi behölle denna sak? — Nej, svarade Sauvresy, nej, ingenting af det gamla ; det förflutna skall vara dödt: låtom oss begrafva det och må ingenting erinra derom. Då dina skulder blifvit betalda få vi se. Det var en ganska mödosam betalning. Fordringsegare kommo från alla håll och listan på sådana ville aldrig taga slut. De kommo tillochmed från utlandet, från England. Flera hade visserligen blifvit betalda, men man kunde ej visa deras qvitton. Några, hvilkas alltför öfverdrifna fordringar blefvo tillbakastötta, förklarade att de skulle klaga, i hopp att man skulle ge vika för skandalen af en process. Och Sauvresy tröttade sin vän med sin beständiga verksamhet. Hvarannan eller tredje dag begaf han sig till Paris och gjorde dessutom flera resor för försäljningen af egendomarne i Bourgogne och Orleans. Grefve de Tismorels känslor för sin räddare hade slutligen öfvergått i hat. Ja, han hatade honom. Sauvresys ständigt lyckliga min utgjorde hans förtviflan. Afundsjukan plågade honom, En enda tanke, en afskyvärd tanke tröstade honom något, — Sauvresys lycka, sade han för sig sjelf, härleder