Göteborgsposten – 28 maj 1870, sida 1

väara lalla lUSLJAKLCT aändausc ITAIHAL på UD gröna, hvitfransade vågen utåt vår kala, men i all sin nakenhet pittoreska skärgärd. Har ni kanske lust att följa med på en liten lusttur ditut? Hvarom icke, så hoppa ni mans ogeneradt öfver nedanstående lilla Åutkast efter naturen. Klockan har slagit sex i stadens kyrktorn, allvarligt och lugnt ha Gustafvas och Christinas metalltungor låtit oss veta hvad tiden lider, under det att Justitias gälla fataliestämma hållit diskanten till samma text. Från Domkyrkotornet ljuder högtidlig och andaktsbjudande psalmsången, afhörd at hundradetals högtidsklädda medborgare och medborgarinnor, hvilka, huru hyggliga och morgonfriska de i allmänhet te sig för våra blickar, vi dock, med fästadt afseende på de friska löfruskorna i deras händer, önskade se samt och synnerligen inskrifna som medlemmar i sällskapet Småfåglarnes Vänner-, till hvars verksamhet, som bekant, äfven hör omsorgen om skogens och särskildt ungskogens vård. Vi låta dock alla vidare reflexioner öfver detta ämne fara för att sjelfva fara öfver till Lindholmen, hvarifrån vi snart, vederbörligen inskeppade på en god väns lilla snällseglande lustfartyg, styra kursen mot obekanta, men, som vi vilja hoppas, idel angenäma öden. Han blåser hårdt i dag, säga de sjökunniga och derföre ta vi in ett ret i storseglet. Under glam och skämt kila vi tramåt, der blåser batten af vår fryntlige värd, som sjelf sitter som styrman på skutan, men som lyckligtvis eger en annan (hatt förstås!) i reserv och der är en viss krönikeskrifvare, figurligt taladt. känd för att gerna lägga sin näsa i blöt i hvarjehanda, i en hastig vändning nära att få göra det på rena allvaret, ty det blåser friskt och vindkulorna visa ibland ett förfluget begär att kasta omkull vår lilla nötskal på vågen, hvilket dock, tack vare besättningens vaksamhet och fartygets sjöduglighet, naturligtvis alltid misslyckas. Etter några timmars kryssning hamna vi lyckligt och väl vid ett af skärgårds-fisklägena, beläget ungefär haltvägs till Marstrand. En skäggig figur med ett af solen och stormen brynt anlete och ett vänligt leende i ögon och på läppar räcker oss här handen till ett godt och hjertligt menadt: välkommen! Men innan vi gå i land och bese märkvär. digheterna inbjuda vi vår vän till en enkel dejeuner — klockan är eltva och sjön suger, sa bagarn gick öfver Slussen — en dåjeuner hvars smaklighet den har svårt att föreställa sig, som icke sjelf erfarit huru det känns att efter några timmars morponpromenad till sjös få sig en smula till bästa. Hvad är väl den läckraste rätt serverad på silfverfat, det dyrbaraste vin i äkta kristall, men utan matoch drickslust mot — men låtom oss icke längre uppehålla oss vid frukostrispen. Var god och stig i land, mitt herrskap! Fiskläget är likt alla andra på vestra kusten: små torftiga kojor här och der en mera prydlig stuga, målad i ljus och glad färg åt alla de sidor, som vetta åt sjön, men blygsamt rödfärgad på den som ligger inåt den af ett temligen högt berg skyddade ön. Blic kar man in genom de små, men klara rutorna kommer man ovilkorligen att tänka på fru Carlens oöfverträffliga skärgårdsskildringar och motstycken till gumman Arnmans balsaminer påträffas här och hvar. Vi sågo just i ett fönster en vacker sådan balsamin, helt prydligt planterad i en äkta ostindisk — blomkruka, tror ni kanske, nej, helt enkelt i en blå och hvit — thekanna. Här ser öfverallt torftigt men dock inte utfattigt ut och af det rusk och snusk som vidlåda många af våra bondbyar på fasta lendet skönjes här föga eller intet. Vår cicerone upplyser oss om, att på den tid sillen gick till hade fiskläget ett åtskilligt mera förmåget utseende. UIlär och der, utpekar han, lågo då storarsalterier, men af dessa finnes idag knappast en sten eller en plankstump qvar. Kanske stå vi nu vid gryningen till en jör vår magra skärgård hka lyckosam tid, men låtom oss för allt i verlden icke bråka med den saken, ett sådant tal bör kännas som salt i surt öga for våra bröder på andra sidan Kölen. Låtom oss endast hoppas, art om en sådan period ännu en gång skulle inträffa, den nu måtte begagnas med klokhet, ödmjukhet och förstånd samt leda till kommande slägters förkofran och välstånd, istället för att, som förut, ha i släptåg öfvermod, brott, laster och ett armod, ur hvilket vår skärgård sedermera aldrig kunnat arbeta upp sig! Fom in här, ska jag visa er något! säger vår vänlige ledare, och vi stiga, ingen öfverraskning anande, in i ett envåningshus af visserligen snyggt, men anspråkslöst yttre. Men — hvad är detta? Ha vi helt plötsligt blifvit förflyttade till någon af de små byarne utanför Paris eller Disseldorf, hvarest, som man sagt oss, våra nordiska artister älska att sommartiden slå upp sina bopålar? Hvart vi vända oss mötes blicken af taflor, studier och utkast ocn på ena väggen skådar vårt häpna öga en vacker vapensamling. Oljemålningar, slagsvärd, ryttarepistoler, yagataner och bederssablar midt i vår tarfliga och fredliga skärgård! Vi hinna först sansa oss vid ett godt glas vin, som vår värd med gammalnordisk gästfrihet serverar oss. Men sedan — sedan skulle vi önskat att ni sjelf varit med — kors, men det är sannt det är ni, ju, och hör lika väl som vi alla historietterna om tempelherresvärdet, om den japanska maguppristaren, om den äkta damascerade Ah ÅA dd mom — ÄN m mm m—-— —5 — LA