Göteborgsposten – 24 maj 1870, sida 1

hafre, 592,326 k.f. korn, 3, 888, 423 k. f. bräder och plankor, 1, 705,893 skålp. tändstickor. Tidskrifter. Af Svensk Tidskrift för Litteratur, Politik och Ekonomi, utgifven at Hans Forssell och Carl af Wirsen, ha vi mottagit innev. årgångs tredje häfte, hvilket, efter eu j anmälan af fjerde bandet af grefve Fersens under utgifning varande historiska skrifter, inneaåller en just för dessa dagar tidsenlig uppsats: Sveriges skattskyldighet under Rom, hvilken innehåller åtskilligt, som griper läsaren med den historiska sanningens hela makt och blottar förhållanden, hvilka annars lätt undanskymmas af de timande händelserna. Uppsatsen, utgörande ett sammandrag ur P. A. Munchs bok: Pavelige nuntiers Regnskabsog Dagböger, förste under tiende-opkreevningen i Norden 1282— 1334, är neml. i grunden en analogi, vid hvars ljus man bör betrakta alla de länders ställning, hvilka ännu icke frigjort sig från påtvedömets ofvervälde. Den nyare historien visar oss ett genom de sista århundradena gående sträfvande att sammansmälta de Europeiska folken till ett stort statsförbund; en tanke, som allt kraftigare synes kämpa sig fram, ehuru mängen ännu torde anse dess seger lika omöjlig, som våra förfäder en gång betraktade en fredlig samverkan mellan de olika landskapens innebyggare. Men denna stora tanke har redan under Medeltiden varit till en viss grad förverkligad. Det romeskt-katolska Europa utgjordes då af tvenne delar: de särskilda landernas lekmannastater och en stor europeisk kyrkostat. De förra voro förbundna genom sitt förhåliande till Rom, genom en gemensam kyrka, genom det band, som under formen af andliga och ridderliga ordnar förenade en stor mängd af deras medlemmar, och genom de väldiga strider mot trons fiender, hvarigenom Europa först började känna sig såsom ett helt. Den senare omfattade icke blott det under påfven omedelbart lydande, jemförelsevis obetydliga området, utan alla de särskilda ländernas andliga med all deras och kyrkans lösa och fasta egendom, hvilken utgjorde en högst betydlig del af hela Europa. Denna märkliga kyrkostat hade sin chef; som herrskade med nästan oinskränkt makt, sin sjelfständiga lagstiftning, lagskipning och beskattning, samt sin egen förvaltning, hvilken i många afseenden företer en betydlig öfverlägsenhet öfver den verldsliga vid samma uid. Enligt sina åtminstone till största delen förverkligade anspråk var denna stat fullkomligt sjelfständig; dess hufvud oberoende af hvarje jordisk makt; dess medlemmar i allmänhet endast hörsamma under kyrkans furste, underkastade endast hans lagar och hans dom i högsta instans, samt för sig och sin egeudom ej skyldiga skatt åt någon annan än honom, dess område slutligen mer okränkvart än något annat under Medeltidens allmänna rättsosäkerhet. Men denna stat nöjde sig icke med att vara oberoende, den ville äfven beherrska den 5friga verlden. De härigenom uppkommande törvecklingarne fylla några af den europeiska nistoriens intressantaste och lärorikaste blad. Striden antog snart karakteren at en protest mot det förtryck, som vill lägga folkens fria ande i fjettrar, och som skulle hafva gjort de we sista århundradenas lysande utveckling omöjlig. Vi vilja gå längre än förf. och förflytta dessa olika sträfvanden in i vår tid. Denna utmärker sig, såsom för attaren riktigt anmärker, tör en tendens hos de fria tolken att skapa en varaktig fred. Men denna kan endast nås å associationens väg. De fria tolken äro hvartdera för sig ranmäktiga. De sträfva derför att samla sina krafter till ett gemensamt förbund, för att i den europeiska civilisationens, i folkfrihetens intresse motväga den alltjemt tillväxande ryska kolossen. Detta statsförbund är likväl icke så mycket furstarnes, som folkens, ty det är de senare som genom tidens väldiga häfstång till närmande, de underlättade förbindelserna, tvinga de törra att inslå denna politik. Detär demokratiens, folktribetens, sjelfstyrelsens, den personliga sjelfbestämningens princip, som deri uppreser sig emot den politiskt och religiöst dödande despotism, som Ryssland representerar. Derför utmärker sig rörelsen i det fria Europa genom dels utveckliogen af tolkens sjelfstyrelse i politiskt hänseende medelst konstitionelt monarkiska statsformer, såsom varande kanske öfvergången till ännu mera ut