Göteborgsposten – 24 maj 1870, sida 1

att begå sådana! Jag har trott mig märka att han antager en viss beskyddaremin. Men tillkännager ej allt hos grefve de Trmorel en medföad eller förvärfvad öfverlägsenhet, allt, tillochmed hans förnamn Hector! Hvad det klingar vackert detta namn! Hector! Hector! Min man heter rätt ocb slätt Ciement!... Hr de Tråmorel återkom ensam från jernvägen, glad som en konvalescent, hvilken fått gå ut för första gången. Så snart Berthe varseblef honom, lemnade hon hastigt fönstret. Hon ville vara ensam, tänka öfver denna händelse som plötsligt afbröt hvardagligheten i hennes lif, analysera sina känslor, lyssna till sina aningars röst, studera de intryck hon erfor för att kunna beherrska dem, med ett ord bestämma, om hon kunde finna en plan för sitt uppförande. Hon visade sig ej förrän man skulle sätta sig till bords, då hennes man, som man väntat, återkom klockan elfva på aftonen. Sauvresy var hungrig och törstig, han var alldeles uttröttad, men hans redliga ansigte strålade af belåtenhet. — Victoria! vän Hector, sade han, vi skola rycka dig ur de filiståers händer! De vackraste fjädrarne i dina vingar återstå dig, men man skall också veta rädda tillräckligt dun åt dig för att skaffa dig ett godt bo. Berthe gaf sin man en tacksam blick. — På hvad sätt? frågade hon. — Det blir helt enkelt. Jag anade straxt vår väns fordringsegares spel. De räkna på att erhålla tillstånd försälja hans egendomar. De skulle då köpa dem i klump till ett rampris, som alltid vid sådana tillfällen, sedan