Göteborgsposten – 21 maj 1870, sida 1

Gatupromenader. — Gratisduschar. — En minnesvärd. Hvad allting är förgängligt ändå! Der, hvarest för ej längesedan hvarje afton samlade sig hundratals förtjusta åskådare för att beundra fru Salamonskys på samma gång graciösa och dierfva ridt, hr Salamonskys öofliga apparition och hr Krembsers natur-kullerbyttor, för att gapskratta åt hr Burgess bondlugna komik och applådera hans och de italienska gymnasternas mirakulösa vighet, kort sagdt, af detta Forlystelsested der publiken kappades om att nedlägga sina (eller andras) besparingar och kassören aldrig behöfde frukta för annan kassateber, än den ett så godt som oafbrutet biljettutlemnande under tre månaders tid möjligen kunde ådraga honom, af Cirkus A. Salamonsly, denna konstens rotunda, den der äfvenLadugärdslandskyrkankallades, skall snart icke återstå annat än minnet och — de fula märkena i Exercishedens gröna matta. Våärvegetationen skall snart utplåna de sistnämnda spåren och den menskliga naturen hos beundrarne kanske lika tort ta ut sin rätt, tjuserskan? (som för öfrigt som bäst håller på att förvrida hjernorna på samtlige Köpehamns tidningsrefereuter ) tjuserskan och hela hennes omgifning skola straxt efterträdas af nya idoler för dagen och A. P. Jonasons fotografiskåp i hörnet af Södra Hamnoch Apoteksgatorna till slut bli det enda minnet af iflydda, oförgätliga stunder — ända tills andra, nyare Ijusbilder i sin tur äfven der intaga de gamlas plats. Det var väl icke så alldeles utan att Ladugärdslandskyrkans upphofsmän, hrr Ileres Å Hoppe, hyst vissa illusioner om att sagde byggnad skulle få qvarstå, om icke alldeles så länge som en annan vid Spanmålsgatan belägen kyrka, den de båda varit med om att uppföra, så åtminstone till nästa gång Cirkus Salamonsky ville göra oss den äran. Men — då kom det stora landtbruksmötet nästa år härstädes emellan som ett högst förargligt kaber!: vederbörande ville icke gå in på att Cirkus utoch invändigt uppsnyggades och under mötet finge passera som diskussionssal, de funno utan tvifvel stilen för simpel äfven i landtbruks-arkitektoniskt hänseende, och så blef slutet att br Ieres fick låta hoppe fara om byggnadens bestånd och hr Hoppe likaså, men måhända stämpla de båda nu i sitt sinne vederbörandes förfaringssätt som — lutter heresi! Hvad allting är förgängligt ändå! I de cennier har slägte efter slägte lyssnat till de toner, som utgått från en annan -konstens rotunda, musikpaviljongen på Lorensberg. Göta artilleriregementes musikkår, skarpskytte-musikkåren, husaroch dragonsextetter i mångtald ba der låtit höra och applådera sig. Och framför allt Steyermarkarne, 40-talets Beyerböckare! Kommer ni ihåg Steyermarkarne och Gungls Jernvägsgalopp, ungas och gamlas örtjusning? Kanske ni glömt de djupa le larne, men härföraren minnes ni nog ännu — han har sjelf dragit försorg om, att genom sina arbeten skaffa sig ett varaktigt minne inom svenska tonkonsten. Då ni sisti Thorslags, i Frimurarelogens pelarsal med begärighet upptångade de rena tonerna från första liolen i Beethovens Ess-durs-trio, hägrade kanske fram ur ert minnes bildergalleri en ung lomlig, smärt gestalt, med lilliga, uttryckstulla, snart sagdt nordiska anletsdrag, med den rena pannan och det tillbakastrukna håret. Ni erinrade er ännu de sprittande tonerna, som han redan då visste att trolla fram med sin stråke, denna stråke, hvilken för honom, i det nya fäderneslandet, blef hvad det ej alltid blir för tonkonstnären, ett lyckans trollspö, som innan kort här förskaffade sin egare huslig sällhet, ekonomiskt välstånd, musikaliskt rykte, en aktad samhällsställning, talrika vänner och vedermälen af erkännande äfven från högsta ort, hvilka, då de, som här, äro försjenta, ega en högre betydelse än den, som oftast ligger i mångfärgade bandstumpar och skimrande ordensglitter. Så blef den låga tröskeln till Lorensbergs gamla musikpaviljong trappsteget till lyckans tempel åtminstone för en, men hvad förmultnadt är skall ramla, och derföre reser sig nu i närheten af denna en annan, uppförd i lätt och behaglig stil, efter ritning af stadsbyggmästaren Aug. Hansson. Några dagar endast och den gamla paviljongen är jemnad med Jorden och spillrorna deraf dömda att dädanefter lyssna till en annan, ej fullt så harmonisk musik, kägelklotens, enär de troligen komma att användas till kringbyggandet af en nu öppen kägelbana i Lorensbergs park. we Allting är förgängligt utom — gamla Slussen, tyckes det. Så långt vi kunna minvas tillbaka har detta gamla skrälle stått der och skräpat, ett värdigt motstycke till den hästbräcka, som, med rang, heder och värdighet at brygga, höjer sin vanskapliga puckel i jemnhöjd med det monumentala minnesmärkets första våning. Man väntade och väntade, att den lyckliga stund ändtligen skulle slå då kontraktet vore tilländalupet, då skrälle, brygga, slussportar skulle försvinna, den skröpliga Fattighuså-muren owläggas och den genomgående utsigten af staden i hela dess längd icke längre skulle skymmas af dylika mörka fläckar, liknande flugsmuts på en aqvarell af Scholander. Men — tyvärr. den fullverträtfliga jockejsprång, hr Dziallas behag