Göteborgsposten – 18 maj 1870, sida 2

Det första tolfslaget ljöd ... Han sköt ej. Hector hade rykte för att vara en modig man. Han hade duellerat åtminstone tio gånger och man hade alltid beundrat den glädtiga sorglöshet han lagt i dagen vid dessa tillfällen. En gång hade han dödat sin motståndare och på aftonen hade han somnat in helt lugnt. Ja, men nu sköt han likväl ej. Det finnes nämligen två slags mod. Det ena, det falska, blänker på afstånd som konstmakarens paljetterade mantel, men det behöfver fulit dagsljus, stridens eggelse, vredens hänförelse, utgångens osäkerhet och framför allt åskådare som applådera eller hvissla. Det är det vanliga modet hos duellanten. Det andra, det verkliga modet, behöfver ingen drapering; det föraktar opinionen, det lyder öfvertygelsen och ej passionen; det gör sitt verk utan buller. Det är den mans mod som, efter utt kallt ha mätt farans vidd, säger: Det skall jag göra! och som gör det. Klockan hade slagit för mer än tio minuter sedan, och Hector stod der ännu alltjemt med pistolen riktad mot tinningen. En obetydlig rörelse med fingret skiljde honom endast från evigheten, och denna rörelse kunde han ej besluta sig för att göra. Han stod der vid sängen orörlig, med förvirrad blick, kallsvetten på pannan och hjertat klappande så att det kuunat spränga bröstet. — Skulle jag vara rädd? frågade han sig sjelf. Han var verkligen rädd, men han ville ej tillstå det ens för sig sjelf. Han lade pistolerna på bordet och gick att åter sätta sig vid kaminen. Han darrade i alla leder.