Göteborgsposten – 18 maj 1870, sida 2

— Jag blir nervös, sade han, det skall snart gå öfver. Han gaf sig ännu en timma, under hvilken han ansträngde sig på allt sätt att bevisa för sig sjelf nödvändigheten ef att döda sig. Hvad skulle bli af honom om han ej dödade sig? Huru skulle han lefva? Måste han ej då underkasta sig att arbeta! Kunde han väl för öfrigt visa sig, sedan han genom sin älskarinna för hela Paris förkunnot sitt sjelfmord? Hvilka hvisslingar om han åter visade sig, hvilka hånfulla qvickheter på hans bekostnad! Der han satt i sin fåtölj, färdig att dö, ryste han vid tanken på att bli förlöjligad. Han förbannade opinionen som han ej vågade trotsa, och till råga på saken höjdes en röst inom honom som sade: — Hvad beklagar du dig öfver? Har du ej så mycket det stått i dina krafter tjenat makten af den opinion som du förbannar? Var det ej i opinionens namn som du fordom dekreterade att det eller det var passande och att ett annat ej var det? Han gjorde en rörelse af raseri, som han trodde vara en yttring af mod, och rusade fram till pistolerna. Han tog den ena och satte den till tinningen, men känslan af det kalla stålet mot hans hud inverkade så häftigt på honom att han var nära att svimma. Vapnet föll ur hans hand ned på sängen. — Jag kan ej, upprepade han i sin ångest, jag kan ej! (Forts.)