Göteborgsposten – 18 maj 1870, sida 2

Rattegangsoch Polissaker. Från Landserten. Inställd Amerikafäru. Bland bedragare, som på senare åren rymt till Amerika, torde ingen ha adragit sig, säger Kristianstads-bl., en så allmän förbittring som bagaren Per Olsson i Önnestad, dels emedan han genom ett skenheligt uppträdande förskaffade sig ett icke obetydligt förtroende, som han på det mest fräcka och hänsynslösa sätt missbrukade, dels emedan flera personer blefvo ruinerade genom följderna af hans bedrägerier. Flera omständigheter gåtvo vid handen att hustrun hade vetskap om och var delaktig i mannens brottslighet, och vissa af henne fällda yttranden, som vittnade om en hög grad af skamlöshet, voro egnade att gifva ytterligare stöd åt dessa misstankar. Sålunda berättades, att då en person, som blifvit af förrymde Per Olsson lurad på 600 rdr, för hustrun beklagat sig öfver denna förlust, hade hon hånskrattat och sökt lugna honom med den försäkran — en i alla händelser mycket mager tröst — att hans förlust var en obetydlighet i jemförelse med hvad flera andra personer förlorat, hvilka b.itvit bedragna på tillochmed 6000 rdr. Fullgiltiga bevis för hennes brottslighet saknades emellertid, hvadan vederbörande myndigheter ansågo sig icke kunna inmana henne i häkte. Förmodligen trodde hon att all fara för efterräkning numera var förbi, åtminstone var den dag nära för handen, då hon icke mera skulle kunna nås af lagens arm, ty hon beredde sig i all tysthet att lemna landet, för att resa till Amerika och återförenas med sin man. Det onda samvetet tvingade henne emellertid att gå till väga med försigtighet; hon sände derföre en mängd effekter till Malmö och istället för att resa med jernvägståget från Önnestad, lät hon om natten skjutsa sig till Hessleholm, derifrån hon ämnade fortsåtta resan med nedgående tåget till Malmö. Hon hade redan stigit in i kupgen, ögonblicket var snart inne, då hon skulle befinna sig i fullkomlig säkerhet för länsmän och rättegångar, de sista afskedsorden vexlades med enågra anhöriga, som följt henne till stationen, och konduktören skulle efter förloppet at några minuter signalera tågets afgång — uå den hamnande rättvisan, i en landsfiskals skepnad, helt plötsligt inhiberade den tillernade långresan. Det påstås nemligen att landsfiskal Wirsen genom nitiska efterspaningar lyckats samla sådana fakta, som rättfärdiga hennes häktande, och han framträdde i det afgörande ögonblicket samt frågade huruvida det var hennes afsigt att resa till Amerika. Då denna fråga besvarades jakande, emottog hon den föga hugnesamma underrättelsen, att målet för hennes resa denna gång var länscellfängelset. Dom afkunnades i Måndags inför Marstrands ådhusrätt i målet mellan stadsfiskalen Göranson och fiskaren Ferd. Eriksson samt Carl Landgren, och dömdes Eriksson att böta, för oloflig jagt 50 rdr