Göteborgsposten – 18 maj 1870, sida 1

sällsamma, men i brist af tid att göra oss närmare underrättade om detaljerna, uppskjuta vi dem till i morgon! Dessa ord trängde som en blixt genom töcknet i grefve de Tremorels hjerna. Det var hans dödsdom, undertecknad af denne tyrann som han i alla sina dagar smickrat: allmänna opinionen. — Man skall då aldrig upphöra att sysselsätta sig med mig! mumlade han med qväft raseri — och nu, för första gången i sitt lif, af uppriktigt hjerta. — Det är nödvändigt att sluta. Fem minuter derefter knackade han på porten till hötel du Luxembourg, försedd med en bok och några cigarrer. Han fördes af uppassaren till det bästa rummet i hotellet, lät tända en brasa och befallde in sockervatten samt allt hvad som behöfdes för att skrifva. Hans beslut var i detta ögonblick lika orubbligt som på morgonen. — Nu är det ej möjligt att tveka, att rygga tillbaka, mumlade han. Han satte sig framför bordet nära kaminen och med fast hand skref han den förklaring som var ämnad at poliskommissarien. ngen må anklagas för att ha varit vållande till min död... började han och slutade med en uppmaning att godtgöra hotellvärden. Medan han ännu höll pennan, fick han det infellet att skrifsa till en af sina vänner. Det skulle bli ett qvickt och isynnerhet mycket glädtigt bref, med en anstrykning af filosofi och något litet känslofullhet. Hans fåfänga gjorde sig åter gällande och han tänkte på att detta bref