Göteborgsposten – 14 maj 1870, sida 1

uk något tvunget bitallsskratt. Riksdagen. Efter en längre öfverläggning biföll Andra kamnaren i Thorsdags, med 82 röster mot 62, Första kammarens inbjudning att deltaga i dess beslut, att hos K. M:t anhålla om en revision af nu gällande skolstadga och tid efter annan meddelade föreskrifter rörande dess tillämpning samt att K. M:t täcktes derefter underställa riksdagens pröfning de förslag till förändringar i densamma, öfver hvilka K. M:t kan finna nödigt inhemta riksdagens yttrande. — Urr Ribbing, Rundgren och A. Bergström ansågo denna skrifvelse vara till sitt innehåll alltför svätvande, och således ej kunna leda till något för elementarundervisningen gagnande resultat. Endast den sistnämnde yrkade emellertid, att kammaren måtte afslå itrågavarande inbjudning. Hr Åstrand framställde samma yrkande, men at en annan grund, nemligen emedan skrifvelsen, om den vunne något afseende, ej skulle kunna leda till annan åtgärd än tillsättande af en komitt, som man, med kännedom om ecklesiastikministerns åsigter, kunde förutse skulle blifva så sammansatt, att den motverkade den reorganisation af elementarläroverken, Andra kammaren för sin del beslutat. Hrr A. Rundbäck, Hierta, Hedin, Lyttkens, Medin, grefve Sparre och v. Geijer medgåtvo, att skrifvelsen visserligen var temligen färglös, men ansågo den dock böra bifailas, enär ett afslag skulle kunna uppfattas såsom ett medgifvande, att frågan borde förfalla. För öfrigt godkände begge kamrarne några af statsoch bankoutskotten föreslagna reglementariska bestämmelser för riksgäldskontoret och nästa riksdags bankoutskott. K. M:ts skrifvelse om lönereglering för indelta armöen lades till handlingarne. nReväringsinstitutionen. De af hrr Tornärhjelm och Mankell väckta motioner, åsyftande den förra inskränkning i beväringens fåltöfningar, den senare upphörande af stadgandena angående rättighet till trikop och lega, hafva af lagutskottet blifvit atstyrkta. I fråga ow denna senare motion yttrar sig utskottet på töljande sätt: -Utan att vilja underkänna de lofvärda afsigter, som ligga till grund för yrkandet om ett ovilkorligt åliggande att personligen fullgöra beväringspligten, betviflar utskottet dock, åtminstone för närvarande, lämpligheten af ifrågaställda förändring. De planer till en mer eller mindre fullständig omorganisation af vårt försvar, som uuder senare tider framträdt, kunna icke anses hafva uppnått den mognad att, med någon säkerhet, kan förutses ens i hvad riktning detta arbete en gång kommer att företagas. Om, med upphäfvande eller förändring till väsentlig del af det nuvar. indelningsverket, försvaret hutvudsakligon eller uteslutande skulle grundas på en, samhällets alla medlemmar åliggande, värnepligt, vore tilläfventyrs den grundsats antaglig, att ingen samhällsmedlem borde utan högst giltiga skäl ega att derifrån undandraga sig. Men, under afbidan af ofvan antydda reformer, torde den af motionären föreslagna förändring i nu gällande baväringslag möta flera stora betänkligheter. Medgifvas måste ock, att den i lag stadgade rättighet för beväringsskyldig att i krigstid ställa lämplig person i sitt ställe, hvilar på vigtiga och i samhällslitvet ingripande grunder, och att upphäfvandet af denna rättighet således icke lärer utan bindande skäl beitas. Så t. ex. synes det billigt ur synpunkten at såväl det allmännas som den enskildes intresse, att den, hvars privata verksamhet är af den omfattning och beskaffenhet, att den svårligen kan ersättas af någon annan, och hvars bortryckande från denna verksamhet kunde medföra hela familjers undergång, må hafva någon utväg att frigöra sig från personligt fullgörande af krigstjensten. Derigenom att han för detta ändamål ställer annan antaglig karl i sitt ställe, har staten af honom erhållit det bidrag till fäderneslandets försvar, som med beväringsinstitutionen afses; och om det någon gång kan antagas, att den beväringsskyldige, om han sjelf trädt i ledet, skulle bättre än legokarlen fullgöra sin pligt, så lärer å andra sidan icke kunna bestridas, att ett motsatt förhållande lika ofta kan inträffa, helst obenägenheten att möta faran understundom torde vara den egentliga orsaken, hvarföre den beväringsskyldige beagnar nämnda utväg. Då det ansetts mindre behöfligt, att hela den stora mängden af beväringsynglingar under fredstid undergår de vanliga vapenöfningarne, har man, för att på samma gång undvika allt för stora kostnader i och för sådana öfningar och bereda erforderliga medel till beväringsinstitutionens utveckling, utan de skattskyldiges betungande, meddelat ofvanberörda föreskrifter om rättighet för de beväringsskyldige, att till begränsadt antal vinna befrielse från dessa öfningar, emot erläggande af en bestämd afgift till staten. Här liksom i fråga om lega i krigstid är lagen lika för alla, och den orättvisa, som motionären velat finna uti ifrågavarande stadganden lärer följaktligen icke vara för hand, såvida icke det ligger en orättvisa deruti, att den ene i ekonomiskt afseende är lyckligare lottad än den andre. — Mot denna motivering hafva hrr Faxe, De Laval, Asplund, Ribbing och frih. Åkerhjelm sig roserverat; hvarjemte hrr Ekenman, Kolmodin och von Möller hafva anmält, att de ej vid ärendets behandling närvarit i utskottet.