Göteborgsposten – 13 maj 1870, sida 1

var egoistisk till ytterlighet, ty han hade aldrig behöft sörja för någon annan än sig sjelf och hade aldrig lidit. Bortskämd af de så kallade vänners smicker, som hans penningar förskaffade honom, beundrade han sig sjelf och tog sin råa cynism för qvickhet, sitt högdragna förakt för all moral, sin fullkomliga brist på grundsatser och sin idiotiska skepticism för karakter. Han hade nycker, men aldrig vilja. Han var svag som ett barn, som en qvinna. En morgon i April månad väcktes han klockan nio på morgonen af sin kammartjenare, hvilken yttrade: — Hr grefve, i tamburen der nere väntar en rättsbetjent, som påstår att han kommit för att lägga beslag på hr grefvens husgeråd. Grefven vände sig om, gäspade och svarade: — Nåväl! tillsäg honom att börja förrättningen i stallet och vagnboden och kom sedan upp för att kläda mig. Han visade sig ej på ringaste sätt upprörd och kammartjenaren drog sig tillbaka, förvånad öfver sin herres flegma. Det kom sig deraf att grefven åtminstone hade förtjensten att veta hvad han borde rätta sig efter i afseende på sin finansiella ställning, och detta besök af rättsbetjenten väntade han sig. Men det hade aldrig fallit honom in att sälja hvad han egde, deponera sina tillgångar i banken och lefva beskedligt. Han hade satt en ära i att under det han ruinerade sig bibehålla skenet af en stor godsegare, att blott ha den rent nominella fröjden af sina stora slott, sina sädesfält, sina qvarnar, sina ängar och sina skogar. Då han hade varit i behof af penningar hade han lånat mot inteckningar. Han hade helt och hål