Göteborgsposten – 13 maj 1870, sida 1

tig, tillochmed skadlig både för sig sjelf och andra. Ung, elegant, millionär, begåfvad med en jernhelsa, förspillde denne siste ädling af en lysande familj på det dåraktigaste, för att ej säga det ovärdigaste sätt i verlden, både sin ungdom och sitt arf. Han hade för excesser af alla slag förvärfvat en föga afundsvärd ryktbarhet. Man talade om hans stall, hans ekipager, hans betjening, hans möbler, hans kunder och hans älskarinnor. Man talade om allt hvad han talade och gjorde. En natt då han superat på ett kaf i Paris kastade han hela bordservisen ut genom fönstret; det kostade honom tusen louisdorer. Man ropade bravo! Följande natt tillställde han en skandal i en avantscen, så att poliskommissarien i distriktet måste infinna sig. Ingen tadlade honom härför. Han duellerar och sårar sin motståndare. Hvilket mod! Följande vecka är det han som får ett värjstygn. Han är en hjelte! En gång i Baden spränger han spelbanken. En annan gång lyckas han förlora 120,000 francs till en rysk furste. Grefve Hector var förtjust öfver det väsen han gjorde af sig. Att oupphörligt ha sitt namn eller initialerna af namnet i parisiska modeverldens bulletiner tycktes honom vara höjden af ära. Detta visade han dock ej, och etfer hvarje nytt äfventyr hvari han varit invecklad och som verlden talade om, yttrade han: Skall man då aldrig upphöra att sysselsätta sig med mig: Tron ej, mina herrar att denne unge man var född elak! Han hade hjerta och tillochmed ädla idser vid tjugo års ålder. Sexårs lycka gjorde honom dock alldeles förderfvad. Fåfäng ända till dårskap var han färdig till allt för att bibehålla sin ryktbarhet. Han