Göteborgsposten – 12 maj 1870, sida 1

Det nya statslanet. Man har påstätt att behofvet af lån skulle hafva blifvit en kronisk åkomma hos den svenska samhällskroppen. Om förhållandet är sådant, utgör detta dock icke någon egendomlighet för vår stat, utan är något som denna har gemensamt med öfriga europeiska samhällen. Förflutna århundraden kände egentligen endast ett ändamål, för hvilket upplåning från en stats sida borde komma i fråga: det var kriget och dess omkostnader. Men sedan området för samfundsassociationens verksamhet blifvit betydligt utvidgadt, har en hel ny krets af upplåningsändamål uppstått, som i England med ett gemensamt namn blifvit kallade internal improvements. Dit hör hutvudsakligen och främst jernvägsanläggningar. Ju mindre och ju fattigare ett land är, desto mera nödvändigt är det att statsmakterna sjelfve ombesörja att landet blir af det nya kommunikationsoch civilisations medlet delaktigt; ty i ett sådant land finnes icke den kapitalernas styrka och rörlighet, den associationens kraft och fasthet, som skulle kunna tillåta att härvidlag allt öfverlemnades åt den enskilda företagsamheten. Sveriges i närvarande ögonblick till omkring 110 mill. sig belöpande statsskuld har, med knappt nämnvärda undantag, dels i statens egna jernvägsföretag, dels i dess understöd åt enskilta jernvägsanläggningar sin uteslutande källa. När man erinrar sig att Englands statsskuld uppgår till ungetär 14,400 mill., Frankrikes till 9,720, Förenta Staternas till 9000, Rysslands till 5760 mill. rdr o. 8. v., så finner man att i sjelfva summans storlek, äfven sedan afseende blifvit fästadt på de nämnda ländernas företräden i naturförmåner, icke ligger något nedslående, såvidt man jemför värt lands ställning med andra länders. Tages vid jemförelsen äfven i betraktande den ofvan anmärkta omständigheten att vårt lands statsskuld är åsamkad endast för produktiva ändamål, hvilket långtifrån är förhållandet med ötriga nyssnämnda staters skuld så stegras känslan nästan till belåtenhet, och man finner det till och med rättmätigt att Sverige vidare fortgår på den inslagna banan. Ty för de passiva staten ådragit sig i och genom sina jernvägsbyggnader har den å andra sidan erhållit aktiva, hvilkas afkomst redan nu är tillräcklig för att bestrida hälften af de annuiteter som utgå och man kan med visshet förutse att ännu under den nu lefvande generationens tid de genom skuldsättningen nyförvärfvade aktiva skola bereda statsverket öfverskott. Att staten lånar torde således icke kunna bli föremål för befogade anmärkningar, men så mycket skarpare tadel har drabbat det sätt, hvarpå upplåningen sker. De af statsutskottet vid innevarande riksdag framställda förslag till en planmessig och ordnad upplåning för statsverkets räkning voro emellertid egnade att undanrödja anledningarne till detta adel.