Göteborgsposten – 12 maj 1870, sida 1

hemskt sonderadt lån på 40 mill., såsom sinansministern föreslagit, icke vara f. n. rådligt med afseende på den allmänna penningeställningen, hemställde att upplåningen måtte begränsas till jemnt och nätt hvad behofvet krätde eller 82 mill. rdr. Men åt fullmäktige öfverlemnades att antingen genom ett temporärt, högst tioårigt, lån inom landet uppnegotiera summan eller också söka till större eller mindre del erhålla densamma medelst perpetuella räntor, lydande å francs i guld och betalbara i Paris, Brissel och London. Statsutskottets minoritet, ty en minoritet fanns och denna ungefär lika manstark som majoriteten, hade deremot återupptagit det i förliden riksdags senaste stund framlagda och då af Första kammaren antagna projekt att inom landet upplåna 40 mill. rdr. Af dessa olika förslag var, efter vårt förmenande, det från statsutskottets majoritet utgångna att föredraga. Såsom från denna sida anmärktes, bör staten icke framträda med lockelser till kapitalisten att hellre åt staten utlåna sina penningar, än dermed förlägga landets naturliga näringar, såvida utlandets penningmarknad til lika billigt, om icke billigare pris står öppen för statens penningtransaktioner. Men en inhemsk fonderad upplåning till så betydligt belopp som 40 mill. skulle utan tvifvel stegra rantefoten och derigenom innefatta en förderf lig konkurrens för våra näringar, hvilka i allt tall arbeta under tryckta törhållanden. Dertill kommer att beloppet af den summa, staten behöver upplåna, icke med noggrannhet låter sig beräknas, förrän beslutadt blifvit i hvad mån de privata jernbanelöretagen så påräkna understöd af statsmedel. Det var på dylika grunder statsutskottet kom till sitt beslut att, om inhemsk upplåning skulle ifrågakomma, inskränka densamma till otvannämnde mindre belopp samt att göra den endast temporär. Såsom hufvudförslag skulle vi dock velat betrakta den af utskottet först i andra rummet omnämnda upplåningen mot perpetuella räntor. Att denna form är den tördelaktigaste för ett statslån, är höjdt öfver hvarje tvekan. Problematiskt kan endast blifva, huruvida vår stat eger tillräcklig kredit för att göra sitt första inträde i en främmande lånemarknad under denna form, som förutsätter en hög grad at tilltro hos långifvaren till låne tagarens finansiella förmåga. Men om detta törslag lyckades, vore en grund lagd för ett framtida ordnande af statens hela affärsställning. Ett försök borde således göras, och hvad som borde hatva bidragit till att gitva detsamma ewt lyckligt utfall var att arrangementer blifvit vidtagna tör att redan nu, innan guldstandardenv och franken såsom räkneenhet blifvit införda i vårt myntsystem, gifva dessa svenska rentes en inhemsk kurs. Vid lånefrågans behandling inom kamrarne förklarade sig la haute finance i Första kammaren, med nägra få modifikationer, för utskottsminoritetens förslag om uppläggandet af obligationer till ett fonderadt mhemskt lån på 40 mill. I Andra kammaren segrade deremot den of utskottets majoritet gjorda hemställan om ett temporärt, högst tioärigt, inhemskt 8 2 millioners lån. Vid den samtälta voteringen gjorde Första kammarens mening sig gällande. I ingendera kammaren blet törslaget om upplåning mot perpetuella räntor töremål för någon allvarligare öfverläggning. Man kan, såsom vi ofvan medgifvit, vara tveksam huruvida eistnämnda plan nu låvt sig förverkligas. Till de redan anförda grun derna för tvifvelsmål härutinnan kan ytterligare läggas att det ifrågasatta beloppet var för ringa tör att draga den utländska penningmarknadens uppmärksamhet till sig, hvarforutom utskottet, genom sin bestämmelse att den effektiva räntan på dessa rentes icke finge ötverstiga samma ränta på det alternativt föreslagna temporära inhemska lånet, gjort planens utförbarhet ännu mera osäker. Det ligger nemligen i sakens natur att fondpapper af sistnämnda slag, hvilka icke gifva sina innehatvare fördelarne af årlig amortering eller på förband fastställda obligationsköp, måste ställa sig något lägre i pris än på vanligt sätt upptagna lån. Men å andra sidan ega de perpetuella räntorna så atgjorda företräden, att alla europeiska stater med stadgad kredit, England, Frankrike och Preussen, ja äfven länder, som icke ega denna förmån, såsom Italien, skyndat att tillegna sig nämnda form för statsläns upptagande. En sakrik diskussion i ämnet skulle bl. a. hafva för de Andra kammarens ledamöter, hvilka möjligen icke hunnit göra sig fullt förtrogna med det nya förslaget, kunnat tjena till önsklig vägledning och hade bidragit till att vid framtida låne