Göteborgsposten – 12 maj 1870, sida 1

Fredsdomaren ville nödvändigt undersöka detta sår, och det var först sedan doktorn förklarat att det ej medförde någon fara, som han sysselsatte sig med Robelot. — Iåt höra, Robelot, frägade han, hvad hade ni i min trädgård att göra? Robelot svarade ej. — Akta er, fortfor hr Plantat, er tystnad styrker oss i våra misstankar att ni kommit i de värsta afsigter. Men det var förgäfves som hr Plantat uttömde sin öfvertygande vältalighet, Robelot satt stum och orörlig. Hr Gendron beslöt då att taga till ordet, i hopp att ban skulle ega något inflytande öfver sin gamle tjenare. — Svara, hvad ville du? frågade han. Robelot gjorde cen ansträngning och hans ögon uttryckte ett djupt själslidande. — Jag kom för att stjäla, sade han, jag erkänner det. — Stjäla! ... hvad? — Jag vet inte. — Man klättrar ej öfver en mur, man riskerar ej fängelse utan en förut uppgjord plan. — Nåväl, jag ville... Han hejdade sig. — Hvad? tala. — Taga de sällsynta blommorna i drifhuset. — Åh, försök ej föra oss bakom ljuset, sade hr Lecoq. Om du tror att vi skola låta narra oss af sådana dumheter, misstar du dig. — Jag ämnade taga blomsterkrukorna för att sälja dem. — Upprepa ej dina dumheter, sade polisagenten i det