Göteborgsposten – 11 maj 1870, sida 2

med stolt blick, ståtligt, svart, buskigt hår, som gjorde ett behagligt afbrott mot hans något bleka ansigtsfärg. Han hade på halsen straxt under hakan ett sår som blödde. — Ur Lecoq! utropade fredsdomaren som först återfick målföret. — Han sjelf! svarade polisagenten och blott för denna gång den verklige. Han vände sig till Robelot, gaf honom en knuff mot axeln och yttrade: — Kom närmare. Robelot föll ned i en fåtölj, men polisagenten fortfor att hålla honom. — Ja, fortfor han, denne skurk har ryckt af mig mina blonda prydnader. Det är hans skull och mot min vilja som jag visar mig i min naturliga skepnad, med det hufvud som skaparen gifvit mig. Han gjorde en bekymmerslös åtbörd och tillade: — Jag är den verklige Lecoa och utan att ljuga är det blott tre personer utom er båda, mina herrar, som känna honom: två pålitliga vänner och en väninna, som är långt mindre pålitlig, densamma om hvilken jag nyss talade med er. (Forts.) Piockgods. En lång paus. Efter 1800 års förlopp har teatern i Pompeji åter öppnats med operan ÅÅnegementets dotter?. Direktören utbad sig före styckets början samma öfverseende af publiken som kommit hans föregångare Marius Quintius M onitius till del.