Göteborgsposten – 11 maj 1870, sida 2

— Nu har jag honom! jag vill att han skall komma och helsa på oss, lys oss en smula. Läkaren och fredsdomaren rusade bäda fram till lampan. Just deras öfverdrifna brådska förorsakade ett uppehåll, och i det ögonblick då doktor Gendron fattade tag i lampan och lyftade upp henne, stöttes dörren häftigt upp. — Jag får presentera för er, mina herrar, sade polisagenten, hr Robelot, fältskär i Orcival, örthandlare af försigtighet och giftblandare af böjelse. Både hr Plantat och doktorn blefvo till den grad förvånade att ingendera af dem kunde svara. Det var verkligen Robelot som varit olycklig nog att få pröfva kraften af polisagentens knytnäfvar. Hans motståndare höll honom nu fast med ett par små nätta engelska handklofvar, sådana polisagenter af god ton aldrig gå utan. Det var ej så mycket Robelots närvaro som förvånade fredsdomaren och doktorn. Deras förvåning härledde sig mera från åsynen af den andre mannen. Han hade obestridligen hr Lecoqs röst, drägt, anspråksfullt knutna halsduk och urkedja af gult hår, men ändock var han långt ifrån densamme Lecoq som nyss förut varit inne. Då han hoppade ut genom fönstret hade nan blondt, slätkammadt hår och blonda polisonger, då han inträdde genom dörren var han mörk och bade slätrakadt ansigte. Den Lecoq som på ofvanbeskrifna sätt lemnade rummet var en medelålders man med nyckfullt ansigte som han efter behag kunde ge en enfaldig eller intelligent min; den som återinträdde var en vacker tretiofem års man