Göteborgsposten – 10 maj 1870, sida 1

Statsutskottet, som bland annat anförde, att egendomen, hvars areal utgör 28, 000 qvadratalnar, troligen icke är fullt behöflig för ändamålet, egde ett ganska högt värde, och att då staten för ett eller annat ändamål behöft förskaffa sig tomtplatser inom Stockholms stads område, sådant icke kunnat ske utan betydliga uppoffringar — afstyrkte bifall till den k. propositionen. Första kammaren beslöt — men, märk väl, den förseglade sedeln afgaf utslaget — att besittningsrätten allt framgent skulle tå åtnjutas, så länge kurhusinrättningen bibehölls på samma tomt. Deremot förkastades i Andra kammaren till och med denna billiga koncession, så att nu har återigen frågan kommit i det bedröfliga skick, att kurhusdirektionen icke vågar vidtaga några nybyggnader, på samma gång sjukvården blir bristfällig, men tillika ganska dyr. En stund såg det verkligen i Andra kammaren illa ut för Frövi-Ludvikabanan. Ingen torde väl kunnat föreställa sig att hinder skulle läggas i vägen för ett jernvägsbyggnadsföretag, till hvars utförande icke ett öre statsanslag blifvit begärdt, och som med ötvervägande välvilja omfattats i den ort der banan skall byggas. Hrr Gossling och Smith, som erhållit koncession å detta byggnadsföretag, hade begärt några obetydliga fördelar at staten, af ringa penningevärde, men nödvändiga om ej bolaget skulle utsättas för sannolika prejerier. Regeringens proposition derom förordades till bifall af statsutskottet. Men då frågan förekom i Andra kammaren hade en liten tryckt skrift utdelats, som synes hafva slagit an på flera ledamöter, en skrift som utgör ett mästerprof på svensk afund. Kubriken lydde sålunda: Skall riksdagen understödja ännu elt engelskt bolag och ikläda sig ansvaret för följderna? Märk väl, understödet bestod i kostnadsfri upplåtelse af värdelös mark, tillhörig kronan, och någon slags garanti, något iklädande af ansvar från kronans sida, har icke påkallats. Men bolaget är, eller antages skola bli vengelskt — uttrycket rännu ettt retererar till Gellivarabolaget. Metoden att med den ene slå den andre är ofta anlitad. Då t. ex. anslag begärdes till riksbiblioteksbyggnaden, var hr Lars Ersson genast färdig med afslagsskälet: riksmuseibyggnaden blet mycket dyrare än primitivt beräknats. Nu ville man slå ihjel Frövi-Ludvikabolaget med Gellivarabolaget. Den omnämnda skriften slutade med följande ord: vi böra ihågkomma att den närvarande generationen ärft fosterjorden utan intrång af utlänningar och är skyldig att äfven lemna detta arf oförminskadt åt sina efterkommande. (Konseqvensen af detta vackra resonnement är, att alla utlänningar som förvärfvat sig fast egendom i Sverige böra drif