Göteborgsposten – 9 maj 1870, sida 1

———————— obetydliga inom Andra kammaren — och det hade ju ganska lätt kunnat åstadkommas — så skulle frågan helt säkert från början välvilligt uppfattats; och hade derjemte i motiveringen anförts, att just denna grundlagsförändring afsåg att minska eller stäcka privalbankernas öfverhandtagande makt, till sörmån för riksbanken, så tror jag bestämdt att det hade tagit skruf. Men allt det der kom ingen att tänka på, och det var mycket illa. Det har nu blifvit en dogm, att den oftanämnda grundlagstörändringen skulle medföra riksbankens ruin, ehuru tiden derföre icke med full visshet kan angitvas, och att hr Wallenberg derpå arbetar till törmån för Stockholms Enskilda bank — ja, jag är nästan benägen antaga, att om några nya grundsprickor skulle upptäckas på riksbankens yttermurar, så får hr Wallenberg uppbära skulden ätven för det. Vid innevarande riksdag upptogs frågan om 72 S regeringstormens förändring af konstitutionsutskottet sjelf, som i dylika trågor, enligt grundlagen, eger motionsrätt. Utskottet och dess skicklige sekreterare (fil. d:r Vult von Steijern) gjorde sig mycken möda att i betänkandet upptaga och vederlägga alla de inkast som mot förslaget blitvit gjorda eller som kunde göras, samt att fullständigt och öfrvertygande bevisa hvarföre den föreslagna förändringen vore nödvändig. Men jag betarar, att det väl skritna betänkandet, som upptog 18 tryckta qvartsidor, delade samma öde som en viss ledamots i ett visst bibelsällskap tal, om hvilka Tegner yttrade att de väl voro tryckta, men icke lästa — åtminstone märktes af flera talsres i Andra kammaren yttranden, att de icke läst det förevarande betänkandet, naurligtvis emedan de ville bibehälla sina begrepp otörvillade. I första kammaren var det egentligen blott advokatfiskalen Rydqvist som talade mot den föreslagna grundlagsförändringen, men han talade så mycket längre. Om han lyckades öfvertyga någon, kan naturligtvis icke afgö ras, men jag vågar bestämdt påstå, att ban tröttade ut ett större antal, och jag kan på fullt allvar försäkra, det gjorde mig nästan ondt om den gamle gråhårsmannen, när jag såg huru han under närmare en timma ansträngde sig för att öfvertyga ett fåtal åhörare om det hvartill de ingen tro satte. En ligt hr Rydqvists oförgripliga tanke var det de sedelutgifvande bankbolagen och särdeles ett, med lokal vid Lilla Nygatan, som endast skulle få nytta af grundlagslörändringen. Åhörarnes uppmärksamhet återkom plöts ligt, då f. d. statsrådet Malmsten fick ordet. Han var vid ett briljant lynne, talade med samma kraft och lif som alltid och såg frå gan från högre synpunkter. Jemte mycket allvar inlade hr Malmsten i sitt föredrag en sprittande humor, det attiska saltet administrerades äfven, och då han i anledning af hr Rydqvists påstående att äfven priratbankssedlarne hafva en faktisk tvångskurs, erinrade att denne talare nödgats anlita en metafor, och hr Malmsten med anledning deraf citerade en snillrik fransmans yttrande: edet är två saker Jag ber Gud bevara mig för: hin onde och metaforen, ty Gud vet hvilken af dessa två som ställt till den mesta oredan här i verlden!, så — ja, då kunde icke ens de mest allvarsamma i kammaren afhålla sig ifrån at utbrista i ett muntert skratt. Emedan hr Rydqvist yttrat sitt missnöje med konstitutionsutskottet, så uppkallades derigenom två af dess ledamöter, d:r Charles Dickson och hr Bergstedt, hvilka humant, men dock allvarligt, bemötte den förstnämnde. Hr Wallenberg gjorde sig äfven den stora mödan att punkt för punkt gendrifva hr Rydqvists satser, af hvilka väl icke mycket, om något, stod qvar vid afrättningens slut. Jag vill såsom betecknande för Första kammarens ställning till frågan erinra derom, att då vid 1868 års riksdag 33 röstade mot 72 S:ns förändring, och då vid påföljande riks dag denna minoritet nedgick till 23, så sjönk den nu ytterligare till 15; men en nästan ändå märkligare företeelse är likvisst att denna mi uoritet blifvit förstärkt med hr Rydqvist. I Andra kammaren är obenägenheten mot le enskilda bankerna i stark tillväxt; privatbanksintresset är ytterst illa anskrifvet, och lå pluraliteten ville lefva och dö derpå att len föreslagna förändringen i 72 S R.-f. tillcommit genom nämnde intresses underfundiget, så är det klart att denna grundlagsförindring måste falla, äfven om den vore för let allmänna och riksbanken sjelf huru nyttig om helst. I nämnde kammare kan man blitd ytterst populär hos majoriteten — hos de edliga dannemännen — blott man visar sig sförsonlig mot privatt-banka, och hr Emil —