Göteborgsposten – 7 maj 1870, sida 1

— za oo . senterat sina nötta sammetskragar på promenaderna, kort sagdt, vi ha half vinter, i stället för hel vår. Damerna, förstås, äro konseqventa som alltid, beslut och handling äro ett hos qvinnan och derföre svätva de fortfarande omkring i de lätta, pikanta och brokiga, men framför allt så luftiga, så luftiga vårkostymerna, som den förrädiska Aprilsolen kläckte ut ur senaste pariser-modejournalens grannlåtsägg, det nog en och annan tamiljefader i all tysthet anser vara ett förbaskadt rötägg. Och så ila de hit och dit, ifrån morgonen allt intill aftonen, och se glada och förföriska ut som alltid, fastän det lilla hjertat hoppar i bröstet af kyla och nästippen antager en prononcerad rosenfärg, vacker att åse eljest, men törargiig just der. Det kan till och med hända, att man går ända derhän i älskvärdt lättsinne, att ersätta den ännu så godt som totala bristen på andra blommor i Trädgårdsföreningens park genom att placera sig ute i det fria framtör schweizeripaviljon gen, på samma gång lyssnande till de förtrollande tonerna från Beyerböckska kapellet och — insupande den fuktiga, genomträngande aftondimman, som ännu gör sagde, eljest så angenäma tillflyktsort i sanitärt hänseende ganska riskabel, isynnerhet på aftnarne. Be tänken detta, mina damer, och tagen åtminstone väl på er, innan I dragen ut på dylika expeditioner: det aflöper icke alltid med en liten snufva eller hosta, det går en obeveklig fiende midt ibland oss; rikedom och fattigdom, qvickhet och dumhet, det sköna och det fula, allt skattar han lika högt, en enda liten oför sigtighet allena och han svänger till med lian: behöfva vi säga hans namn, det är — typhus. Hvad angå egentligen våra toaletter er? höra vi någon täck rosenmun smått förargad framläspa. Hvilken fråga! För hrem klär ni er då, älskvärdaste bland de älskvärda, om icke för oss, skapelsens herrar? Ack jo, de: är sannt, ibland också för edert eget kön — n. b. för att förarga hvarandra! Minns ni, hvad fru Lenngren sjunger: Lovisa begapade frökens garnering Och bjäfset kring kjortel och barm, Med spekulation på en dylik stoffering Till granngårdsmamsellernas harm. Versen eger sin tillämplighet ännu idag, ej sannt? Apropos bjäfset kring kjortel och barm, för att bevisa er, att icke vi äro ensamma i våra åsigter om nutidens parisiska elegans i Sveriges London, så se här hvad en göteborgsk bretskrifvare (bresskrifvarinna ?) under peeudonymen S—y (inga misstankar nu bara!) har att förtälja om de allrafinaste bland de fina promenaddrägter, som för närvarande här äro moderoa: Klädning af sultanröd rips, garnerad med fem tätt efter hvarandra fastsydda, rynkade volanger, at hvilka den nedersta är fem decimaltum bred oeh de öfriga proportionsvis smalare, så att den öfverstas bredd blott är två decimaltum; lifvet bör vara tätt åtsittande, med en vidhängande halfcirkelformig tunik, garnerad med en volang af samma bredd, som den smalaste på kjolen, samt uppfästad i sidorna med rosetter; ärmarne äro krokskurna och vid halsen och handlederna nyttjas veckade remsor af hvit linong — s. k. Maria-Stuarts-krus. Rund hatt, helst af fina hvita flätor, monterad med blommor och slöja i sultanrödt, hvilken färg äfven parasollen bör ha, liksom stickningarne och sömmarne på handskarne och stöfletterna. Kjol af svart och hvitt rutigt ylle, prydd med två halfalnsbreda volanger, tunik af svart siden eller glänsande ylle, rikt garnerad med silkesfransar, motveckskrus och rosetter. Fin svart fläthatt, klädd med en lång, svart slöja, fästad med en blomma eller plym i hvitt, rosenrödt eller klarblått. Färgen på parasollen och handskarne bör stämma öfverens med klädseln på hatten. Helt blå, bruna, gröna, grå och brokigt skotska promenaddragter äro äatrven mycket en vogue. Alla (7?) unga damer bära runda hattar, af hvilka tyrolerhattar med hög, spetsig kulle äro modernast och mest omtyckta. Paletåer, kappor och schalar brukas ej mer af le beau monde, annat än vid gåendet till eller från teatern eller privata tillställningar, utan antingen väderleken är kylig eller mild begagna såväl äldre som yngre fruntimmer, då de visa sig utomhus, endast s, promenadklädning. Stöfletter och handskar äro så mycket som möjligt af samma färg, som klädningen, och våra eleganta damer bli allt trognare och trognare kopior at modeplanscherna och täfla snart med sjelfva parisiskorna i fråga om snittens förändring. Men när nu väderleken verkligen är lifsfarligt kylig, i mensklighetens namn, drag då åtminstone utanpå den volang-garnerade, halfcirkelformiga tuniken en paletå, kappa eller schal, äfven med risk att at tit. S—g icke vidare bli ansedd tillhöra le beau monde! Ni är bestämdt lika vacker och intagande tör det och så behöfva edra stackars männer, fästmänver och tillbedjare — d. v. s. hela den återstående delen af det manliga slägtet — icke gå i ängslan för att ende a dagen med skalden nödgas utbrista: Ack! Jag har egt för min kärlek en vår och en ros för mitt hjerta: Stormen har härjat min vår, döden har sköflat min ros! Det såg en smula mulet och kulet ut med Första-Majglädjen på förmiddagen, men vid middagstiden klarnade firmamentet och dermed vardt det åter solljust på alla förnt molnhöljda pannor. Lorensberg var efter gammal häfd medelpunkten för dagens sestligheter och från dess många balkonger, verandor, stora och små Bacchi salonger gick det ut ett sorl som från en kolossal bikupa. Från öfre verandan dånade Göta artillerireg:es musikkårs bleckinstrumenter och trummor, i parken utanför strömwade hela aftonen muntra skaror af och an, äfven stora teaterpaviljongen var upp: fylld af en sorlande menighet, ej heller der sparades på sång, skålar och tal, då och då hördes smattrandet af en splitterny uppfinning, det s. k. vartificiella sällskavsfyrverkeriet.